Ett brev betyder så mycket

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Käre Sten, så inleds ett brev jag läser: ”Jag är ledsen, att Du utsatts för angrepp de senaste dagarna och att dessa kommit från kretsar som inte bidragit så mycket som Du gjort utan periodvis till och med hindrat fredsprocessens framsteg.”

Brevet kommer från en av de israeliska huvudkonstruktörerna bakom Osloavtalet. Sten Andersson får veta att president Clinton använde Stockholmsdokumentet som bas för de fredsförhandlingar han ledde. (Tyvärr saboterades de, huvudsakligen av israeliska generaler.)

Radioekot la dessvärre inledningsvis brevpacken från Andersson i händerna på en darrig inrikespolitisk kommentator. Stockholmsgruppen var akademisk, sa han: En skönhetstävling mellan Andersson och Persson.

Säregna uppgifter exempelvis för Yossi Beilin, gruppens beskyddare. Han är mångårig minister och en av labourpartiets främsta politiker.

Israeliska och palestinska fredspolitiker skulle aldrig komma på Göran Perssons idé att kalla Sten Andersson ”obegriplig”. Ett ord som däremot onödigt tydligt sammanfattar den socialdemokratiska partistyrelsens behandling av Sten Anderssons brev.

Persson förklarade, berättar personer som var närvarande, att han inte ville debattera med en ”ikon” som Andersson och att han därefter bad partisekreteraren skicka brev till förre utrikesministern och försäkra att ”politiken ligger fast”. Ingen debatt. Fria händer för Persson att efter mötet mosa sin kritiker.

Den gamle brevbäraren Sten Anderssons redogörelse är numera tillgänglig för partimedlemmarna, som i god tid före partikongressen kan jämföra Sten Anderssons detaljerade skildring av förhandlingsvillkoren och hans hårda kritik av israelisk ockupationspolitik, folkrättsbrott och statligt sanktionerat våld med regeringschefens vaga och ofta menlösa kritik mot Sharons krigsregering.

Sverige är den enda västregering som inte ens protesterade när israelerna stängde palestiniernas Orient House i östra Jerusalem och med en utstuderad provokation lät hissa den israeliska flaggan över det. Victor Cygielman, en ledande israelisk fredsaktivist, beskriver övergreppet ”som ännu en spik i den kista som förvarar Osloavtalet”.

Den fjärde december tilldelas Göran Persson den amerikanska Raoul Wallenberg stiftelsens främsta utmärkelse. Han belönas med all rätt för sina insatser för ”levande historia” och för de möten om förintelsen, som han låtit arrangera.

Sten Andersson bjöds förstås aldrig till de konferenserna. Något egendomligare är det att Ingvar Carlsson inte heller fick vara med. Carlsson, som skrev in Sverige i Europa, kunde inte inte ens placeras vid ett enda av de otaliga middagsbord som dukades till officiell fest under tiden Sverige var ordförande i EU. Perssons kansli förefaller gå vilse både i storpolitiken och i protokollet.

Folkpartiet hade usla opinionssiffror och darriga partiombudsmän redan 1967. Partiledaren, som styrt i ett kvarts sekel, tvingades avgå. Han hette Bertil Ohlin. Efterträdaren Sven Wedén hade starka militära intressen. Han varnade för gula faran i Vietnam. Annars läste han mest Gladstone, lyfte ett kvällsglas whisky och ropade ”out of the question” till oss journalister.

Wedén var, egentligen, en bildad och varm socialliberal, brukar hans talskrivare Carl Tham säga.

I valet 1968 krossades Wedén, dessvärre ganska ohederligt, av Tage Erlander och Torsten Nilsson. Wedén hade, tidigare än andra, förstått och dessutom talat om att Sovjet skulle invadera Tjeckoslovakien. Därför beskrevs han som en säkerhetsrisk.

Per Gahrton, då folkpartist, brukade kalla Sven Wedén för en urtids-

ande. På den tiden hände det att jag var bjuden till Gahrtons lundalägenhet. I ett hörn låg en skivstång och strax ovanför låg en skivspelare. Framåt natten spelade den för oss folkpartiets gamla kampsång, framburen i kraftfull marschtakt och med refrängen: Gör du liksom jag välj på folkets parti. Det är framtidens segermelodi.

I dag är den prognosen osäker.

Olle Svenning