Nu måste EU hitta ett sätt att pressa Putin
Förra helgen hittade jag min fyraåriga bonusdotter upptagen med att leka Putin och Obama i köket. Hon var den onda kaninen och tillsammans planerade den onda kaninen och Putin hur de skulle bygga en fälla för Obama.
I mitt kök. Av alla ställen.
Kalla krigets senaste frontlinje.
Nu är det naturligtvis inte så enkelt som i en fyraårings fantasi.
USA fryser Vladimir Putins Netflixkonto, skämtade amerikansk media efter att sanktionerna mot Ryssland offentliggjordes i veckan. Lustigheten spelade på bilden av att reseförbud och frysta tillgångar för 21 individer inte var ett särskilt tydligt sätt att säga ajabaja till Putin.
Men det var i alla fall en början.
Ryssland har annekterat en del av Ukraina och det ligger i hela världens intresse att denna typ av agerande inte accepteras. EU måste markera. Just nu växer nationalismen och stödet för Putin i Ryssland. Men på längre sikt måste man ställa frågan: har Ryssland råd med Vladimir Putins politik?
Även bortsett från eventuella västerländska ekonomiska sanktioner kommer kostnaden räknat i pengar för Krimkrisen att bli hög för Ryssland. Krims ekonomi är ineffektiv och kommer att behöva subventioneras. Men givet att Vladimir Putin inte fortsätter längre in i Ukraina kommer den ryska ekonomin att klara av detta.
Det som antagligen kommer hända med den ryska valutan är allvarligare. Den ryska centralbanken spenderade 11,3 miljarder dollar på att stötta rubeln
i direkt anslutning till Krimkrisen.
Det kommer den inte att kunna att göra i längden.
Signalen som utländska investerare får av Krimkrisen går inte att ta miste på: Den ryska regimen är opålitlig. Det kan man tycka vad man vill om men det är sådant som får kapital på flykt.
Försvagas rubeln kommer vanliga ryska människor att drabbas. Importerade varor blir dyrare.
Vänder de då sin ilska mot Vladimir Putin? Eller mot väst?
Det är den stora frågan.
421 miljarder dollar i privata pengar lämnade Ryssland mellan 2008 och 2013. Det motsvarar 20 procent av Rysslands BNP. Det finns med andra ord stora privata ryska förmögenheter utomlands och man skulle kunna försöka komma åt dem för att sätta press på Putin.
Problemet med denna typ av sanktioner är att rika individer och stora företag ofta tar vägarna via skatteparadis.
Pengarna är därmed svåra att spåra.
Att begränsa försäljningen av varor till Ryssland är en enklare form av sanktion. Den ryska ekonomin är som sagt
beroende av import. I sig själv är den omodern och uppbyggd runt gas och olja. Samtidigt skulle sanktioner kring vad resten av EU får exportera till Ryssland naturligtvis skada hela Europa. Inte bara Ryssland.
Det är i så fall ett pris man får vara beredd att betala.
Den tyska ekonomin, Rysslands största handelspartner i EU, är nervös. Och vårt grannland Finland har redan påverkats.
Vilka sanktioner EU än tar beslut om är det viktigt att de formuleras som en trappa.
Tar den ryska regimen detta steg – blir detta de ekonomiska konsekvenserna.
Och lika viktigt är att man hela tiden erbjuder Ryssland en väg ut.
Det sista som någon har intresse av är en upptrappning där Vladimir Putin till slut hamnar med ryggen mot väggen.
Ukraina framställs som en enkel konflikt mellan öst och väst. Men landet är i själva verket ett komplicerat pussel. Krimtatarerna är muslimer och i väst hittar du katoliker, östkatoliker och ukrainska ortodoxa grupper. Ryssarna på Krim är för Ryssland, till den grad att Vladimir Putin inte hade behövt fuska med folkomröstningen, men det kan inte sägas om alla rysktalande i Ukraina.
Många ser sig helt enkelt som ukrainare.
Det finns en verklig risk för balkanisering, att regionen faller samman i etniska enklaver, om konflikten fortsätter. Och det ligger inte i någons intresse.
Vladimir Putin höll i veckan press-konferens om behovet att följa folkviljan. Men fråga honom om han vill se en folkomröstning à la Krim, i Tjetjenien?
Nej, just det.
Lika viktigt som formen av sanktioner är strategin som EU nu antar. Här får unionen inte utgå från förenklande premisser om att Ukraina på något sätt skulle vara i stånd att välja mellan öst och väst.
Ukraina kan aldrig göra ett sådant val.
Nu måste man hitta sätt att skära av de ryska eliterna från den västerländska livsstil som de har blivit vana vid under shoppingresor till London och Paris. Detta måste ske samtidigt som man hittar sätt att ge vanliga ryssar hopp om att deras land skulle kunna bli något annat.
Inte ett västland.
Men ett öppnare, mindre korrumperat och modernare Ryssland.
Detta är vägen för att sätta verklig press på Vladimir Putin.
Jag vill kunna skämta med min bonusdotter i framtiden om hur hon lekte Putin, Obama och den onda kaninen.
Jag vill inte behöva berätta historien som att Krimkrisen var början på en farlig upptrappning i vars konsekvens hon nu lever.