En strejk är lättare att starta än att avsluta
Låt oss säga det direkt, 260 strejkande målare utgör inget hot mot den svenska samhällsmodellen eller den svenska ekonomin. De hotar, om man ska vara ärlig, inte ens industrins roll som norm för lönebildningen.
Att fackförbundet Målareförbundets strejk ändå möts av precis den typen av indignerade utrop från företrädare för arbetsgivarna får antingen sättas på kontot för ideologisk krigföring, klen verklighetsförankring eller för lite sömn.
Första strejken
Det betyder inte att det skulle vara problemfritt att den första strejken i årets avtalsrörelse nu brutit ut. För det första säger erfarenheten att det är enklare att starta en konflikt än att avsluta den. Redan låsta positioner - och i förhandlingarna om målarnas avtal har de verkligen varit låsta - blir ännu svårare att rubba.
Dessutom är det lätt att uppfatta konflikten om målarnas villkor som en förpostfäktning i förhandlingarna om hela byggbranschen. Där kan strejken bryta ut i nästa vecka.
Medlarna har misslyckats
Men allt det där vet förstås både fack och arbetsgivare, och det har inte hjälpt dem att hitta en överenskommelse. Och det är inte så konstigt. En lösning på situationen kan bara utgå ifrån motsättningarna och kraven i just måleribranschen. Och där har de statliga medlarna misslyckats.
Rapporteringen om avtalsförhandlingarna handlar nästan alltid om löner, och om procenttal. Men det är knappast lönerna som är huvudproblemet i dagens konflikt.
I årets förhandlingar har Målareförbundet, tillsammans med de andra LO-förbunden i 6F, ställt krav på 3,2 procents höjning. Det är en procent mer än industriarbetarna får, och ett krav där medlarna inte kommer att kunna gå facket till mötes.
Å andra sidan uttalade Målareförbundet i sitt stöd när LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson uppmanade alla att hålla sig till industrins märke. Lönefrågan borde kort gå att lösa.
Ackordssystemet
Det stora problemet handlar om lönesättningen, där arbetsgivarna vill avskaffa dagens ackordssystem och ersätta det med något där de anställdas kontroll över utvecklingen minskas. Enligt facket skulle det snabbt urholka lönernas värde.
Medlarna föreslog att saken skulle läggas in en arbetsgrupp. Så gör man ibland med svåra förhandlingsfrågor. Men varför skulle Målareförbundet - i dagens spända situation - acceptera en arbetsgrupp för något som inte uppfattas som ett problem? Varför sätta sig i ännu en förhandlingsrunda om försämringar?
De statliga medlarna har uppenbarligen inte haft några svar på de frågorna.
Om arbetsfreden ska få en chans är nog första steget att frågan om byggbranschens lönesystem helt städas bort från förhandlingsbordet.
Ju förr det sker, desto bättre.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.