Medan Pinochet dör vinner vänstern
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Till slut möter Augusto Pinochet det avgörande nederlaget. Anhöriga till de många tusentals han lät mörda har utkrävt ansvar av diktatorn. Undersökningsdomare har jagat honom, den demokratiska världen förskjutit honom.
Nu tar, som García Márquez skriver, ”gamarna in via balkongerna i palatset”. Döden når Pinochet som den helt nyligen hann ifatt Milton Friedman, konstruktören av kuppgeneralens socialt brutala ekonomiska politik.
2002 tycktes Chilekuppen från 1973 repeteras: Uppror från medelklassen, ekonomiska sabotage och USA som kuppens beskyddare. Det skedde i Venezuela och offret/målet hette Hugo Chavez. Statskuppen, väl dokumenterad i Eva Golingers ”Chavezkoden”, aborterades snabbt.
En av de få som villigt och snabbt skrev under det dekret som skulle kasta ut den folkvalde Chavez, var Manuel Rosales, viktig ledare i en av landets rikaste regioner.
I söndags ställdes Rosales mot Chavez i ett demokratiskt val om posten som landets statschef. Rosales, som med viss framgång samlat högeroppositionen, fick drygt 38 procent av rösterna.
För den sociala fredens skull, och säkert också av anständighet, accepterade oppositionsledaren sitt nederlag. Ett av väldigt många för Latinamerikas höger. Den släpar på ett tungt ansvar, från högerextrem militärdiktatur till härskarperioder fyllda av svårartad korruption och oändligt fattigdomsskapande.
Populist, så skildras Hugo Chavez, främst av sina motståndare. Han bygger, sägs det kritiskt, sin makt på de fattiga, ungefär hälften av befolkningen. Vilket skulle alternativet vara? Att använda den demokratiska makten för att befästa det sociala eländet och privilegiesystemet? Rosales lovade förresten ut checker till de fattigaste, betalda med 20 procent av oljevinsterna.
Chavez har oljan som mäktig bundsförvant. Oljebolaget håller 13?000 bensinstationer i USA. Ekonomin flyger mot himlen, nio procents tillväxt. En del slussas in i olika sorters ”misíones”: Alfabetisering, utbildning, också för vuxna, hälsovård i kåkstäderna, kamp mot arbetslöshet och matsubventioner.
Svårt att få fattiga väljare att lyssna på oppositionens främsta valparoll: ”Våga säga nej till presidenten.”
Chavez, som gjorde sitt bästa val någonsin, lovar social revolution och en sorts socialistisk moral. Vad som helst, bara demokratin överlever, helst i bättre skick än i dag.
Valen i landet är fria, medierna i allt väsentligt oberoende och oppositionen förmår organisera sig.
Personkulten däremot är frånstötande, liksom militariseringen, med de 20?000 reservisterna nära presidenten. Jag läser i Chaveztidningen Diario Vea om ”det patriotiska medvetandet hos folket” och ”arméns skarpa tänkande”.
Chavez speglar sitt eget öde i Simón Bolívar, 1800-talets länge enande frihetsledare.
Bolívar står numera staty vid Central Park i New York. Det kommer nog aldrig Chavez att göra.