Livspusslet svårare att lösa med M
Jag vet inte om ni har sett den men det är en av dessa bilder som får det att knyckla till sig i bröstet. En gråtande kvinna fotograferad framifrån av polisen så som den amerikanska polisen fotograferar folk framifrån när de har arresterat dem.
Shanesha Taylor heter hon och hon togs av polisen i Arizona för att ha lämnat sina barn ensamma i bilen i fyrtiofem minuter. En tvååring och en sex månaders bebis satt där i värmen. Tack och lov hände ingenting men deras mamma arresterades för att ha utsatt dem för fara.
Skälet till att hennes historia spritt sig beror på varför: Shanesha Taylor skulle på en jobbintervju.
Hon hade inget hem och inget jobb och hade ordnat med barnvakt för att kunna gå på intervjun för ett jobb som hon såg som en av få chanser att förbättra sin familjs ekonomiska situation.
Men så ställde barnvakten in.
Det var då hon fattade beslutet att lämna barnen i bilen och gå in ändå.
Det är inte detta vi tänker på när vi hör ordet livspussel.
Det är ett extremt fall, ur en extrem amerikansk verklighet.
Samtidigt är vi i Sverige nästan lika ovana vid att diskutera livspusslet i annat än medelklasstermer. En fråga om att hämta, lämna, skjutsa och hjälpa med läxor under den tid som finns kvar mellan två framgångsrika karriärer. De livspussel som skymtar i exempelvis den rapport om osäkra jobb och deltider som Kommunal släppte i veckan syns inte till i debatten.
Kanske beror det på att den som kommer först till ett politiskt problem ofta får möjlighet att definiera det.
Det pratas mycket om att den politiska debatten i Sverige håller på att förändras. Om hur de fredagsmysande massorna har fått nog av jobbskatteavdrag och Fredrik Reinfeldt.
Inte för att det är just Fredrik Reinfeldt utan för att det parti som han leder inte har utvecklats.
Man bör dock komma ihåg att det finns skäl till att Moderaterna har vunnit två val i rad.
Alliansen lyckades för åtta år sedan ringa in saker som människor upplevde men som socialdemokratin inte klarade av att lyfta.
Eller i en del fall ens erkänna.
Livspusslet var ett av dem.
Den högst verkliga konfliktytan mellan familj och jobb.
Svaret blev ett Rut-avdrag som främst gynnade familjer med god ekonomi.
Vilket inte alls hade behövt vara en självklar lösning.
En annan fråga var utanförskapet. Det högst reella problemet med att en stor grupp människor inte kom in på den svenska arbetsmarknaden.
Svaret blev hårdare tag mot sjuka och arbetslösa.
En lösning som inte alls hade behövt följa av frågeställningen, men som definitivt gjorde det lättare för Anders Borg att finansiera jobbskatteavdrag för 300 miljarder.
På samma sätt lyckades Alliansen fånga in ett växande missnöje med skolan. Deras svar blev det fokus på kepsar och betyg som hittills mest verkar ha sammanfallit med att svenska elever har halkat efter än mer. Det betyder dock inte att frågan om kunskap i klassrummet var fel att ställa. Dåtidens socialdemokratiska skolpolitik var full av låsningar.
Nu sitter vi dock här åtta år senare och många frågar sig vilken riktning det svenska samhället har tagit.
Det är inte konstigt att Socialdemokraterna i den valfilm de släppte i veckan fokuserade på Rut-avdraget för läxhjälp. Idén att våra gemensamma skattepengar ska gå till att göra det billigare för välbärgade medelklassföräldrar att köpa privat läxhjälp till sina barn.
Det är ett politiskt förslag som mer än något annat förkroppsligar den nuvarande regeringens sätt att tänka.
Ta ett högst verkligt problem, hitta någon form av skatteavdrag som på kort sikt gör det mer hanterbart för din utvalda grupp medelklassväljare, prata sedan om hur regeringsduglig du är.
Vi håller vad vi lovar är budskapet i Alliansens valfilm. Med hjälp av två tårtor försöker de illustrera det val som de svenska väljarna står inför den 14 september. Du kan fortsätta äta den borgliga gräddtårtan eller riskera ett opålitligt alternativ.
Alliansen: Vi håller vad vi lovar.
Detta är emellertid inte sant.
Och egentligen inte främst i bemärkelsen att de sa att de skulle sätta Sverige i arbete – men att arbetslösheten nu är högre.
Att de lovade att förbättra skolan – men att eleverna nu lär sig mindre.
Att de skryter om sin regeringsduglighet samtidigt som Fredrik Reinfeldt påstår att han inte visste något om Nuon-affären för 97 miljarder.
Allt detta vore politiskt hanterbart.
Det finns alltid ursäkter.
Det finns alltid statistik.
Det finns alltid Maud Olofsson.
De har inte hållit vad de lovat i en mycket mer basal bemärkelse. Grunden i det nymoderata löftet var alltid att vi skulle kunna få alla jobbskatteavdrag och privatiseringar men att den svenska modellen skulle förbli intakt.
Det solidariska Sverige vi kände skulle i grunden förbli detsamma.
Det är detta vallöfte som många känner att regeringen har brutit.
Anledningen till att bilden på den gråtande Shanesha Taylor har spritt sig som en löpeld i USA beror på att den breddar den politiska debatten.
Den visar att det finns helt andra sorters livspussel.
Att politiska frågor kan diskuteras på mer än ett sätt.
Att de samhällen vi skapar får konsekvenser för de svagaste.
Det är någon variant av detta som vi också har sett i Sverige.