Att se våldtäktsmän som odjur hjälper inte
Anna Ardin: "Vi måste börja prata om en hederskultur i Sverige"
När jag ringer Anna Ardin känns det nästan som om samtiden regisserat en fond till vårt samtal. Samma dag har dokumentären om komikern Soran Ismail kommit upp på SVT Play om hans väg tillbaka efter Metoo. Dagen innan kablades nyheten ut om att Harvey Weinstein överklagar sin 23-åriga fängelsedom för våldtäkt och sexuellt utnyttjande.
Och bara två veckor tidigare höll Göran Lambertz, före detta justitiekanslern, en egenregisserad pressträff i sin trädgård där han i direktsändning i SVT berättat om hur han "kladdat men inte tafsat" på studenten som anmält honom för våldtäkt.
En av många händelser som aldrig kommer att prövas i domstol.
Anna Ardin skrattar till när jag radar upp de här männen som alla ansetts vara "good guys", precis som Julian Assange. Själv, berättar hon, läser hon just nu Fredrik Virtanens bok "Utan nåd - en rannsakan".
– Den är faktiskt bra. Till viss del försöker han göra upp med vad som hänt. Men det blir tydligt att det inte går att göra en rannsakan som det ser ut i samhället.
Det där med rannsakan kommer vi tillbaka till.
Sanningen om vad som hände
I boken I skuggan av Assange (Bazar förlag, 2021) som kom ut tidigare i år skriver hon om de tio år som gått sedan hon vittnade om ett sexuellt övergrepp och om det mycket större övergrepp hon utsattes för i det massiva drev som följde.
– Jag skrev boken för att jag ändå inte kunde komma undan hatet. Med boken kunde jag ge min berättelse.
Lika mycket ville hon visa på hur komplicerad verkligheten kan vara. Hur sexualbrott kan hända vem som helst och att det inte alltid är så svartvitt som många vill tro.
Och så är det ju. För vi måste börja förstå hur verkligheten hänger ihop när fyra av tio kvinnor någon gång har utsatts för ett sexuellt övergrepp medan endast en av tjugo anmälda våldtäkter om året leder till en fällande dom, enligt statistik från BRÅ.
När samhället runtomkring bara stöttar så länge förövaren förnekar, då finns det aldrig en väg ut. Varken för förövaren, offret eller samhället.
Anna Ardin har tänkt mycket under de år som gått. Främst vill hon nyansera samtalet om sexualbrott, men det är större än så. Hon är mån om att belysa hur allt hänger ihop. Om maktstrukturerna som styr. De politiska analyserna genomsyrar samtalet liksom de teologiska.
– Vi måste komma bort från att förenkla, att inte polarisera, inte vara så absolutistiska. Och det gäller lika mycket för att förstå varför högerpopulismen växer i Sverige.
Arbetstiteln på boken var "Varken hjälte eller monster" och det är precis det hon vill säga. Att människor aldrig är enbart onda eller enbart goda blir ett tankesätt som gör att sexualbrott blir så svåra att komma åt.
Det kan låta passivt, som ett "vända andra kinden till". Men det är tvärtom ett sätt att faktiskt komma åt sexbrott från grunden.
– När samhället lägger allt ansvar på individen och bortser från de strukturer som normaliserat övergreppen blir det helt omöjligt för en förövare att gå vidare. Den enda utvägen blir att förneka. Erkänner du blir du socialt paria.
Rannsakelse och försoning
Och det är här tankarna om rannsakelse och försoning kommer in. För om en förövare inte kan se sitt brott, när samhället runtomkring bara stöttar så länge förövaren förnekar, då finns det aldrig en väg ut. Varken för förövaren, offret eller samhället.
Anna Ardin drar en parallell till kyrkan och det som kallas "billiga nåden", hur ett överslätande blir en ursäkt men ingen förlåtelse. Hur förnekandet bara ursäktar nästa övergrepp.
– Vi måste börja prata om en hederskultur i Sverige som å ena sidan accepterar övergrepp men samtidigt gör sexualbrott så stigmatiserade att ingen vill veta av en förövare.
Det finns förenklade svar på de här brotten. Att låsa in förövare längre eller utvisa på löpande band, som partierna på högerkanten predikar.
Att sådana utvägar inte skulle minska sexbrotten i samhället, det är uppenbart. Vad som faktiskt funkar, det kanske tar lite längre tid. Men förmodligen är det värt det.
***
Chatta med Lina Stenberg. Chatten öppnar 09.00, men ställ dina frågor redan nu.
Denna chatt är stängd.
Tack för en bra chatt! Ha en fortsatt bra dag så hörs vi igen nästa gång!
Hej Nora,
Jag är övertygad om att både män och kvinnor skulle må bättre av ett samhälle som var mindre sexistiskt. Och där tror jag både att det gäller att forma nya generationer och prata mer om könsroller osv men också att just våga närma sig sina egna handlingar, att fundera på vad samtycke innebär osv.
Inte alls enkelt förstås men det är något som krävs tror jag.
Eftersom det är belagt att hårdare straff inte avskräcker från brott, ingen gärningsman tror någonsin de kommer åka fast - var ska d åtgärderna sättas in för att forma människor som inte begår övergrepp? Är det redan i skolan insatserna ska göras? Föräldraskapskurser? Manskurser? Hur skapar vi män som ser kvinnor som jämlikar?
Nora9 april 2021Hej!
Fast detta är ju bara ett enkelt sätt att inte vilja se strukturerna i problemet.
Jag tror att män måste våga rannsaka sig själva och se om de kanske gjort något som var över gränsen någon gång.
Hur ska vi annars komma åt problemet om vi inte vågar se hur vanligt detta är?
Hej Lina,
Tack för en intressant artikel som tar ett intressant perspektiv!
Håller dock inte med om ditt svar till "En undrande" om att det "rimligtvis borde vara en lika stor andel".
Då går man i precis samma tankevurpa som SD där man sätter likamedtecken mellan andelen som blivit utsatta för brott av en invandrare, och andelen invandrare som begår brott.
Ta tex samtliga män som nämns i artikeln. De har alla dömts och/eller anklagats för att ha begått övergrepp mot mer än 1 kvinna var. Det kan lika gärna vara så att det är en extremt liten andel män som begår övergrepp, men i stor skala.
En till undrande9 april 2021