Bloggar är underhållande som såpor
Uppdaterad 2018-08-23 | Publicerad 2005-08-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I sommar har Leif Pagrotsky varit tillförordnad statsminister. Och festat. Det kan man läsa om i flera bloggar.
”Jag och Jonas träffade Leif Pagrotsky, som just nu vikarierar som statsminister, på jazzfestivalen och diggade Jonny Lang, som var väldigt bra och mellow”, bloggar Fredrik Virtanen.
”Mycket lyckad fest för kultur- och ledarredaktionens vikarier i fredags. Slutade med nattbad och hopp från Långholmsbron i hällregnet. Och vi fick nästan med en annan sommarvikarie, t f statsministern Leif, som hängde med oss, eller kanske rättare sagt med en av oss, på Riche ett tag”, bloggar Expressens P M Nilsson.
De politiska bloggarna, undergroundbloggarna, har funnits länge. Folk som inte haft andra offentliga arenor att tillgå har skrivit om livet och samhället i dagböcker på nätet. Undergroundbloggarna blir visserligen fler varje dag, men det var dom som började.
Kändisbloggarna däremot, de började dyka upp i våras och utgör nu en enda stor – dokusåpa. Författaren Sigge Eklund skriver allvarstyngt om sitt liv som författare och småbarnsförälder. Han hyllas av Linda Skugge som skriver roligt om sitt liv som småbarnsförälder och krönikör. De blir båda galna av glädje när Linna Johansson startar blogg. De hyllar båda Fredrik Virtanen som skriver så bra. Fredrik Virtanen blir jätteglad.
Arga är de allihop på Johan Croneman, som tidigt i somras skrev om kändisbloggarna som ”mediesoporna som blir allt fler när man önskar sig färre”.
Kändisbloggarna är ett mediefenomen som kommit för att stanna – eller för att dö ut. Just nu är de ännu en plats för offentliga personer att ge offentlighet åt sina liv.
Själv skulle jag nog inte orka blogga. Jag tror jag skulle jobba ihjäl mig. Blogga före frukost och efter middagen och mitt på helgen, när jag egentligen borde hänga med dom jag tycker om på något fik. Eller läsa en bok.
Dessutom skulle jag ha svårt att dra gränsen mellan offentligt och privat. Jag är rädd att jag skulle ge mer och mer av mig själv tills jag bara var statist i min egen blogg. Vad skulle min familj och mina kompisar tycka om att ständigt bli omskrivna?
Det gör inte min fascination för kändisbloggarna mindre. Sverige är ett litet land, det blir ännu tydligare på bloggarna. Leif Pagrotsky behöver bara vifta med lilltån i Stockholms nattliv så finns det (förmodligen till hans egos stora nöje) i alla möjliga offentliga kändisdagböcker.
Kändisbloggarna är alla kompisar med varandra, de kände varandra redan i verkligheten eller så blev de bloggkompisar på nätet, edsvurna kring bloggeriets nödvändighet.
Ibland känns kändisbloggarna som det coola gänget på min högstadieskola i Luleå: man kände avståndet mellan dom och oss vanliga dödliga, såg hur de bekräftade varandra.
Den är egentligen inte ny, den här bloggsåpan. Dokusåporna har funnits länge. I Robinson och Big Brother och Paradise Hotel har vi fått följa människor när de ska föreställa privata men egentligen är fullt medvetna om offentligheten och därför bygger bilden av sig själva.
Samma sak är det med bloggarna som inte väjer för det privata. Det kan vara vackert och fasansfullt och pinsamt – det är därför det lockar. Det är tidsfördriv på fullaste allvar, en möjlighet att slippa sitt eget liv och kliva in i någon annans en stund.
Kändisbloggarna är kort sagt en möjlighet för folk att titta in bakom kulisserna hos den coola och hippa medieeliten, men på medieelitens egna villkor. Det är varumärkesbygge på hög nivå – och det är bra underhållning om man är medveten om det.