Kungen låt honom slippa utrikesnämnden
Vem behöver egentligen utrikesnämnden? Efter Aftonbladets avslöjande av hur nämnden i godan ro suttit i sammanträde under terrorattackerna mot World Trade Center var vi flera som ställde den frågan.
I utrikesnämnden har de små partierna bara plats som ersättare. Det betyder att varken representanterna för folkpartiet, miljöpartiet eller centern får komma fram till bordet. Det är knappast en ordning för förtroendefulla samtal.
Dessutom leds nämndens sammanträde av statschefen, alltså kungen. Det är också just detta som skapat debatt efter händelserna den 11 september. Varför i hela friden ska kungen dras in i utrikespolitiken?
Statsminister Göran Persson förklarade att han uppfattade utrikesnämnden som ett ”värdefullt inslag i vår konstitution”. Dessutom hoppades han att nämnden skulle kunna fortsätta att mötas i denna ”miljö”.
Miljö – jo man tackar. Men att statsministern tycker om att hålla sammanträden på slottet kan knappast vara motivet för en grundlagsfäst institution som utrikesnämnden.
Bo Lundgren uppfattade debatten som ett utslag av en republikansk konspiration, möjligen med stöd av statsministern. Genom att kalla till partiledarsamtal i stället för utrikesnämnd när USA:s bombningar skulle diskuteras tyckte Lundgren att Persson spelat monarkins motståndare i händerna.
Det lustiga är att utrikesnämnden inrättades för att ge riksdagen en möjlighet att hålla koll på regering och kung, inte tvärt om.
Utrikesnämnden var så att säga avslutningen på de konstitutionella reformer som förvandlade Sverige till en demokrati.
Hjalmar Branting talade 1917 om en ”slutuppgörelse med borggårdssystemet”. Det gällde alltså att en gång för alla ge Sverige ett parlamentariskt styrelseskick. Fortfarande fanns minnet av kungens kupp i februari 1914 levande.
Med det så kallade borggårdstalet tvingade Gustav V den liberala regeringen Staaff att avgå. Det skulle inte få hända igen.
När reformerna fullbordades 1921 hade Sverige därför inte bara fått allmän rösträtt, det även för kvinnor.
Vi hade dessutom fått en utrikesnämnd där kungen och regeringen inför riksdagen skulle redovisa viktigare frågor när det gällde landets förhållande till främmande makt.
1921 fyllde alltså utrikesnämnden en funktion. Det var till och med viktigt att kungen tvingades sitta ordförande. Men sedan dess har det gått 80 år, en mansålder.
I dag är det de rojalistiska kärntrupperna i moderaterna som kräver att nämnden ska behållas inför risken att monarkin annars ska sjunka samman i total sysslolöshet.
Det är dessutom statsministern som tycker att det är trevligt att samla oppositionen i slottets ”miljö”. Behövs det egentligen fler argument för att avskaffa utrikesnämnden?
Låt kungen slippa delta i nämndens möten.
Vi behöver inte frukta en ny borggårdskupp.