Fotboll påminner om Iraks historia
GÄSTKRÖNIKA Politik kan döda fotboll. Fråga de irakiska fansen och fotbollsspelarna. Nyligen avslutades asiatiska mästerskapet i fotboll i Australien. Trots att Irak gick till semifinal var det inte bara glädje som väcktes till liv. Den irakiska fotbollshistorien är lika tragisk som landets politiska.
Vi lever i en tid där omvärlden famlar efter svar. Var kommer terroristerna IS ifrån? Varför etablerade de sig just i Irak och Syrien? I debatten finns en polarisering mellan dem som ropar islam som svaret på allt och dem som lägger skulden på västvärlden. Visst har Europa och USA spelat ett ohederligt maktspel i Mellanöstern. Amerikanerna har hellre stöttat reaktionära än progressiva rörelser.
Precis som Sverige dubbelspelar i Saudiarabien i dag. Vi skakar hand med diktaturen och låtsas om att vi världsförbättrare.
Men varken väst eller islam kan ensamma förklara varför Irak och Syrien faller sönder. Religion är inte god eller ond i sig, även om det inte går att frångå det faktum att mörka krafter utnyttjar Koranen i eget syfte. Lärda män hjärntvättar människor att begå brott och mord.
Det som förvånar mig allra mest är den totala avsaknaden av kritik mot ledarna i Mellanöstern. Jag hör ingen prata om vad Baathpartiet i Irak och Syrien har skapat för grogrund för terrorism. Jag hör ingen tala om de grymma diktaturerna som i decennier odlade hat och sekterism med sin auktoritära maktutövning.
Under 1990-talet bestämde sig Saddam Husseins äldste son – den fruktade Uday Hussein – för att ta kontroll över det folkkära irakiska fotbollslandslaget. Trots att han inte kunde något om sporten. Så funkade det i Irak, det som regimen ville ha lade man enkelt under sig.
Han lät göra om den irakiska Olympiska kommitténs högkvarter till fängelse och tortyrkammare. Han hade en idé om att ju mer man slår och skrämmer desto bättre spelare får man.
I en dokumentärfilm berättar den gamla lagkaptenen Laith Hussein att Uday njöt av att tortera. En förlorad match mot Bahrain ledde till att diktatorssonen fängslade sju av spelarna. Vissa spelare fick stå upprätt under två dygn i en trång järnkista med spikar längs med ena sidan.
En annan förlorad match mot Sydkorea ledde till att hela laget, inklusive landslagets läkare och ledare, fängslades på hemlig ort. De rövades bort så fort planet hade landat på irakisk mark och var borta i flera veckor. Till slut tappade spelarnas mammor och pappor hoppet och gick till Uday med önskan om att få liken så att familjerna åtminstone kunde få begrava sina söner. Spelarna hade inte dött visade det sig senare. Men fotbollen hade det definitivt.
Den som vill förstå händelserna i Irak och Syrien kan inte bortse från de misslyckade ledarna i Mellanöstern. Det är sådant som fotbollen påminner oss om.