Hot om kvotering är fattigmansfeminism
När man inte orkar höja kvinnors löner, förbjuda delade turer eller kvotera föräldraförsäkringen kan man alltid prata om fler kvinnor i bolagens styrelser.
Prata om det, alltså. Inte göra något.
Redan Margareta Winberg (S) insåg att lagstiftning är nödvändig om bolagsstyrelserna ska bli mer jämställda. Gubbarna i näringslivet kommer inte att släppa fram kvinnor om ingen tvingar dem.
Efter valet 2002 slog Winberg fast att om inte det satt kvinnor på minst var fjärde styrelseplats år 2004 så skulle lagstiftning införas. Det är nu över tio år sedan tidsfristen gick ut.
I går presenterade jämställdhetsstiftelsen Allbright sin årliga rapport över läget i bland börsbolagen. Slutsatsen är att jämställdheten går bakåt. Sämst är det på de tunga VD-stolarna. Av 286 bolag har bara 14 en kvinnlig VD och i 80 av bolagen finns inte en enda kvinna i ledningsgrupperna.
Facit är tyvärr tydligt: män rekryterar män.
Det är därför en omfördelning av makt måste ske i den yttersta ledningen.
Jämställdhetsminister Åsa Regnér har lagom till Allbrightrapporten skakat liv i Margareta Winbergs gamla löfte om kvotering. Om inte 40 procent av börsbolagens styrelser är kvinnor 2016 väntar lagstiftning.
Problemet är att denna typ av hot blivit lite av fattigmans feminism. Det är billigt och låter bra, men eftersom hoten aldrig verkställs saknar de trovärdighet. Gubbarna kan i lugn och ro fortsätta rekrytera varandra.
Jämställdhetsministern borde göra tvärtom - lagstifta först och sätta tidsgränser sedan.
Om företagen visste att de enligt lagen var tvingade att utse minst 40 procent kvinnor i ledningen 2017 så skulle de ha möjlighet att i god tid anpassa sig.
Det värsta som kan hända är att en och annan direktör blir sur.