Terrorism handlar inte om religioner
Moin Al Naher var min farbror. Han var socialist och hängdes av irakiska Baathpartiet på 1970-talet.
Kampen mellan reaktionära och progressiva krafter i Mellanöstern har pågått i decennier. Människor har drömt om ett demokratiskt Irak, om att utrota fattigdom och fördela pengarna från oljan rättvist. De har slagits för yttrandefrihet och kvinnors rättigheter. Och de har krossats.
Tro mig, jag vet, min släkt har mist många i kampen för demokrati.
Radikal islamism är ”en dödskult som hatar västvärlden”, skrev journalisten Johan Hakelius i en kolumn i Aftonbladet i veckan.
Det är en farlig förenkling.
Och det är en platt och populistisk analys. IS hatar inte västvärlden eller är ute efter kristna. Terroristerna hatar allt det progressiva. De avskyr förändring och vill tillbaka till det gamla. De vill att Europa ska stänga sina gränser och skicka tillbaka folk med rötter i Mellanöstern.
IS projekt är inte radikalt utan konservativt. Religion används som ett verktyg för att skapa enighet och ett maktmedel för att kuva människor i kalifatets nationsbygge. De använder texter, ord och symboler från islam för att hjärntvätta. Precis som Östtyskland gjorde med Berlinmuren stänger de in de människor som lever i IS-kontrollerade områden och hindrar dem från att fly.
Detta är ingen kamp mellan väst och islam, utan mellan demokratiska och totalitära värderingar.
Mina föräldrar var också socialister precis som Moin och stod på tur att bli avrättade. De flydde till irakiska Kurdistan och tog värvning i peshmerga, en beväpnad gren av den kurdiska befrielserörelsen. Då fungerade peshmerga som en paraplyorganisation för alla dem med mål att bekämpa diktaturen och strida för allas lika värde och rättigheter.
Fram till 2003 valde USA vid varje tillfälle att hellre backa upp Saddam Hussein än hans utmanare. Handeln med olja och vapen har varit viktigare än demokratiutveckling. Under de senaste trettio åren har fackföreningsrörelsen, socialister och progressiva krafter av alla slag krossats en efter en i Mellanöstern. I vakuumet har
reaktionära islamister stärkt sina positioner.
I Syrien attackerar terrorsekten IS i första hand trakter som utropat sig fria från Bashar al-Assads grepp. Aktivister blir angripna från två håll: regimen och terroristerna. Båda med det gemensamma intresset att vrida klockan tillbaka.
I Paris massakrerade IS vanligt folk. På platser som symboliserar det mångkulturella, det judiska och det progressiva. Attacken riktades mot en del av staden som säger ”welcome refugees”.
I debatten om terror glömmer vi ofta bort civila och progressiva rörelser i Mellanöstern som kämpar i detta nu för exakt det många av oss här tar för givet: ett liv i frihet.
Det är detta som IS vill krossa, de tycker vi är degenererade och att våra värderingar om demokrati och allas lika värde visar att vi är svaga. De hatar det vi står för oavsett om vi lever i Stockholm, Paris, Damaskus, Beirut eller Bagdad.
IS vill inget hellre än att progressiva krafter ska vändas mot varandra i stället för att ena sig mot den.