Är vi helt korkade som byggt manssamhället?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I morgon är det internationella kvinnodagen. Det ska jag fira med att lyssna på Britney Spears till frukosten:

I’m Mrs. Oh my God that Britney’s Shameless

You want a piece of me

I’m Mrs. Extra! Extra!

This just in

You want a piece of me

I’m Mrs. she’s too big now she’s too thin

You want a piece of me

Det måste vara hemskt. Att vara omyndigförklarad, i vårdnadstvist, med psykiska problem och drogproblem (om allt som skrivs stämmer). Att ha haft hela världens ögon på sig sedan man var 16 år. Nu, i skandalens stund, mer uppspärrade än någonsin. Den ”fallna kvinnan” är populär att gotta sig i.

Att hålla på Britney Spears känns som en självklar feministisk handling.

Sedan ska jag läsa Liv Strömqvists tredje seriealbum ”Einsteins fru”. Med humorn som färdmedel tar Strömqvist med oss på kvinnoförtryckets långa väg genom historien.

Visste ni att de första gudarna var kvinnor? De avskaffades, naturligtvis, av kyrkans män.

”I brist på kvinnliga gudinnor blev Jungfru Maria extremt dyrkad i katolska länder. Faktum är att man på ett kyrkomöte 500 e kr bestämde sig för att ge Jungfru Maria en mer framträdande position, för att kunna tävla med de feminint präglade fruktbarhetsreligioner som fortfarande existerade parallellt:

–?Okej! Hon får vara med. Men då måste hon vara ljuv, ta hand om ett barn på ett ljuvt sätt, samt aldrig ha haft sex!

–?Okej, då klubbar vi det! Nästa punkt på dagordningen – häxbränning!”

Manssamhällets elände blir parodiskt under Liv Strömqvists briljanta penna. Man måste fråga sig, är vi hur korkade som helst som har byggt världen på detta sätt?

”Om nu kärnfamiljen är så jävla fet – varför behöver den då så mycket propaganda?”, undrar Strömqvist.

Tillsammans med andra serietecknare som Nina Hemmingsson och Åsa Grennvall bildar hon en spännande gerilla mot manssamhället.

I den nya antologin ”Äga rum” förklarar Liv Elf Karlén, konstnärlig ledare för teatergruppen och tankesmedjan Lacrimosa, varför feministisk kultur är så viktig: ”Med kulturen öppnas den feministiska rörelsen upp och rör sig utanför politiken och universiteten. Kulturen gör att vår revolution är en sån som man kan dansa till.”

Hon skriver att kulturen är ett rum där feminister inte behöver sudda ut sina argument till ett allmänt jämställdhetstugg, utan kan våga sig på att visionera: ”På scenen går det att bygga en egen världsordning.”

”Äga rum” handlar – just det – om att bygga om världsordningen. Redaktörerna Moa Elf Karlén och Johanna Palmström har samlat ihop ett urstarkt gäng feministiska aktivister.

Thella Johnson som var med och grundade ”Bulldozer”, nätverket för kvinnliga grävande journalister. Ana Rubin, som jobbar med funktionshindrade ungdomar och är aktiv i fackförbundet Kommunal:

”En viktig fråga jag ställer mig är varför vår offentliga sektor, verksamheterna och arbetsplatserna vi äger gemensamt, inte förmår leverera en bättre personalpolitik.”

Jag faller tungt för Ahmal Said. Hon är aktiv i systerjouren Somaya I Sundbyberg, en kvinnojour som riktar sig till muslimska kvinnor och kvinnor med invandrarbakgrund. ”Jag är en del av denna rörelse som kämpar för mänskligheten. För den universella rätten att få leva ett liv utan förtryck”, skriver Ahmal Said.

I ”Äga rum” spretar feminismen. Systerskapet kväver inte – utan förenar. Inget perspektiv, ingen kamp, görs viktigare än den andra.

Så kan hela världen byggas om.