Osäker framtid för a-kassan

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Kanske kände ledamöterna i miljöpartiets styrelse att de tog ett stort steg närmare regeringstaburetterna när idén om medborgarlön förpassades till kylskåpet. En gammal hjärtefråga offrad på den politiska realismens altare.

Miljöpartisterna kommer att upptäcka att förslaget om en statlig och obligatorisk försäkring för både arbetslöshet och sjukdom är minst lika kontroversiell. En ”vänstervariant”, hävdade Peter Eriksson. Det är tveksamt om facken, som kan arbetsmarknaden, håller med.

Det finns ett antal starka, ofta upprepade, argument för att a-kassan ska vara knuten till facket. Systemet skapar flexibilitet och branschkunskap. Det har bidragit till att löntagarkollektivet också tar ansvar för sysselsättningen, och kanske till en måttfull lönebildning.

Det sista har till och med övertygat Anders Borgs nya moderater.

Det finns ytterligare ett uppenbart argument, som dock är svårare att använda. Sambandet mellan a-kassan och facket bidrar till fackets medlemstal.

Invändningen är självklar. De fackliga organisationerna måste själva ta ansvar för sin rekrytering. Samtidigt är en hög organisationsgrad en förutsättning för dagens system, där parterna till stor del själva reglerar villkoren på arbetsmarknaden. Alternativet är mer lagstiftning, och mindre flexibilitet, eller ett utbrett barbari.

Därför är de fackliga organisationernas medlemstal ett samhällsintresse.

Miljöpartiet, vars svaga förtroende i LO-grupperna redan hotar bli ett problem i ett kommande regeringssamarbete, har inte valt den enklaste vägen.

Ändå borde kanske utspelet vara en signal för fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Trots löftet att återställa a-kassan är det nämligen inte säkert att försäkringen låter sig ställas åter efter fyra år av experiment.

Chockhöjningen av avgifterna har redan det första året fått 400?000 människor att lämna försäkringen. Några därför att de anser att den inte längre är värd sitt pris, men många därför att de inte anser sig ha råd. Effekterna kommer fullt ut att visa sig den dag konjunkturen och arbetsmarknaden viker.

Dessutom påverkas avgifterna i stigande grad av arbetslösheten i varje bransch. Effekten har inte bara blivit märkliga strömmar mellan fackförbund och a-kassor, utan också att LO nu förbereder en gemensam kassa för alla förbunden.

Det finns med andra ord goda skäl för socialdemokratin och de fackliga organisationerna att från grunden diskutera hur framtidens a-kassa ska konstrueras. Hur sambanden med fackförbunden ska se ut och hur försäkringen ska underlätta omställning och sysselsättning. Och naturligtvis hur den ska finansieras.

Svaret är knappast miljöpartistiskt, men inte heller ett enkelt löfte om att återgå till det gamla.