Fimpa horungar och dödande cigg
Jag avskyr när präktiga, tråkiga människor har rätt. Till exempel förekom ännu ett Twitterdrev i veckan – om ordet horunge.
En horunge är i journalisters och författares värld en typografisk term för en ofullständig mening som hamnat överst i en spalt eller på en sida. Osnyggt. Det kallas även änka.
– Ska man inte få säga horunge längre i det här jävla landet! utbrast jag vid åsynen av detta tråkiga drev. Trams!
Jaa. Exakt. Jag vet, jag vet. Jag reagerade som en helt vanlig SD-man som bara måste få ha ett rasistiskt ord för chokladboll eftersom ”öh, det heter så”, alternativt ”det har alltid hetat så” – dessa blytunga argument för att få göra svarthyade barn ledsna.
Sedan stillade jag mig. Kampanjen mot den typografiska horungen hade startats av föreningen Svenska tecknare som anser att horunge är ett ”gammalt slitet, nedsättande och omodernt uttryck”.
Hm. Jo.Ja.
Så är det ju. Ingen stor sak – jag tror att få människor födda utomäktenskapligt blir ledsna om de råkar hamna i en typografisk diskussion – men vid lite eftertanke är det solklart att horunge, och änka, doftar svettiga gubbredigerare 1974 som inte hade enorm respekt för varken horor eller gamla kärringar.
Jag hade aldrig tänkt på det bara. Så då är det ju bara att sluta säga horunge, eller hur? Inget särskilt betungande beslut.
Jag vet att jag är bigott. Jag har sagt alla fula ord som finns i svenska språket.
Jag tänker ofta sjuka tankar. Jag är en helt vanlig människa, en produkt av min ålder, min bildning, mitt kön, min klass.
Jag försöker lära mig. Jag tillhör dem som förstår (men inte förlåter) att man kan bli så jävla förbannad på politisk korrekthet att man faktiskt röstar på ett rasistparti trots att man inte ser sig själv som rasist. Författaren Maria Svelands krönika i ETC (13/10) om att kritik mot Sveriges mäktigaste kulturperson, kulturminister Alice Bah Kuhnke, innebär att kritikerna är rasister och sexister var ett sådant tillfälle. Jag ville plötsligt bara skita i allt och bli sverigedemokrat. Orkade inte med mer antiintellektuell identitetspolitik.
Men vanligtvis räcker det att stilla sig en smula och tänka efter.
I veckan bytte jag ännu en åsikt. Jag har ofta rasat över dessa präktiga hysteriska allergiker som inte nöjer sig med att rökning har förbjudits inne på restauranger utan också vill förbjuda rökning på uteserveringar – och nu även på allmänna platser.
– Ska man inte få ta en cigg på en busshållsplats i det här jävla landet längre! utbrast jag efter att ha sett Statens Folkhälsomyndighets förslag. Detta sabla land av moralister!
Men jag har ju bara fel. Fel. Det är präktigt, tråkigt, grått – men det är fakta. Cigaretter är ett extremt gift och ”det finns inte några nivåer av passiv rökning som kan anses ofarliga”, enligt Folkhälsomyndigheten.
Det finns inga nivåer av passiv rökning som kan anses ofarliga.
Så är det. Gilla läget. Fatta. Jag får väl röka i nån skog om jag måste. Vad jag ”känner” eller ”upplever” spelar ingen roll mot dödlig fakta.
Man lever, man lär, man blir tråkig.