Män har inte rätt till kvinnors liv

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Mödomshinnan finns inte. Det finns ingen hinna i slidan som spricker första gången en kvinna har penetrerande sex. Vad som däremot finns är ett mjukt och elastiskt slemhinneveck som sitter en eller två centimeter in i slidan. Vecket sitter runt öppningen som en krans - inte som ett lock.

Det har länge varit vetenskapliga fakta. Ändå lever myten om mödomshinnan kvar. Därför lanserar RFSU ett nytt ord: Slidkrans heter det! 

Det nya ordet behövs. I somras uppmärksammades att desperata unga kvinnor, rädda för att dra skam över sig på bröllopsnatten, ber vården om hjälp att sy igen ”mödomshinnan”.

”Den lilla kvinnan kan inte stå emot en hel hederskultur. Jag har jobbat i Libanon och sett kvinnor skjutas för det här. Ur det perspektivet är det svårt att vägra någon en operation”, sa överläkaren Agneta Zellbi på Södersjukhuset till DN.

Myten om mödomshinnan måste informeras bort. Informationen blir ett sätt att bryta ner patriarkala strukturer som säger att kvinnor är antingen ”rena” eller ”smutsiga” och i mäns våld. Därför är RFSU:s broschyr om slidkransen så viktig. 

Enkelt och pedagogiskt förklarar RFSU vad slidkransen är. Blöder man första gången man har sex? är en fråga. Svaret lyder: ”Om man inte varit sexuellt upphetsad utan spänd, nervös och för torr, kan det bli små sprickor i slidkransen som kan blöda, men det beror inte på hur många gånger man har haft sex.”

RFSU förklarar att operationer av slidkransen sällan löser några problem. Det går inte att sy dit en hinna som aldrig har funnits. RFSU rekommenderar i stället samtalsterapi, och berättar var man kan vända sig om man är rädd att bli straffad för att man har haft sex.

Det är sexualupplysning när den är som bäst. ”Man är inte skyldig för att man har haft sex eller ska känna skuld för att man har haft det”, skriver RFSU. 

Det är tragiskt att det fortfarande måste sägas. Men väldigt bra att RFSU säger det.

153 kvinnor har dödats av sina män eller ex-män i Sverige under 2000-talet. Aftonbladets granskning av morden och dråpen pågår. Hälften av kvinnorna ville lämna en relation med svartsjuka, kontroll och misshandel. 114 av kvinnorna dödades i sina hem. 44 i sina egna sängar.

Jenny Johansson, som ville separera, låg i sängen. Sambon högg henne med husets vassaste kniv. Sedan ströp han henne. Högsta domstolen bestämde att livstidsstraff inte var motiverat. Sedan dess har ingen mördare dömts till livstid för ”enbart” mord på sin flickvän, sambo eller fru i hennes hem.

Justitierådet Bo Svensson skrev domen. ”Ett crime passionel som i andra kulturer aldrig skulle jämställas med ett beställningsmord eller massmord”, säger han.

Som om mord blir mindre allvarliga om man skyller dem på ”passion”. Som om kvinnors liv är mindre värda, när deras män dödar dem.

Polismästare Benny Ericsson i Gävleborg uttalar sig om två fall där en äldre man dödat sin hustru. ”Jag kallar det inte ens mord, utan dödande av barmhärtighet”, säger han.

Som om makten över om hustrun ska leva eller dö vilar i makens händer.

Det tål att upprepas: Mäns våld mot kvinnor, i värsta fall dödligt, är vår grövsta könsorättvisa. Toppen på isberget av könsförtrycket som säger att män har rätt till mer makt än kvinnor. Rätt till makt över kvinnor.

Myndigheter som slätar över att män dödar kvinnor håller könsförtrycket vid liv. Granskningen och protesterna måste fortsätta.