Feminismen platsar i FN:s säkerhetsråd
28 Juni 2016
I dag samlas FN:s generalförsamling i New York för att välja fem nya medlemmar till säkerhetsrådet, världens viktigaste politiska instans.
Sverige är kandidat från Europa, tillsammans med Italien och Nederländerna. Eftersom bara två av länderna kan väljas blir det strid fram till målsnöret.
En plats i säkerhetsrådet är en unik möjlighet att få genomslag för Sveriges värderingar och politiska prioriteringar. För Stefan Löfven och Margot Wallström vore det en stor politisk framgång.
Och vi har något att bidra med. Vår feministiska utrikespolitik och insikten att säkerhet och utveckling hänger ihop kan spela roll för miljoner människor över hela världen.
Sverige har en historia av att stå upp för FN. Vi är sjätte största bidragsgivare och har i årtionden deltagit i fredsfrämjande militära insatser. Sedan 1956 har 82 personer avlidit medan de tjänstgjort i utlandsstyrkan.
FN har även en djup folklig förankring. Redan i förskolan firas FN-dagen med flaggritning och samtal om Barnkonventionen.
Trots detta är borgerligheten inte särskilt entusiastisk till FN-kandidaturen.
– Vi stöder kandidaturen till fullo, men inte till vilket pris som helst, sa Karin Enström, Moderaternas utrikespolitiska talesperson för en tid sedan.
De borgerliga partierna har i själva verket gjort vad de har kunnat för att misstänkliggöra både Margot Wallström och de diplomater som arbetat med kampanjen. Utrikesdepartementet har å sin sida inte riktigt lyckats förklara vad man vill uppnå politiskt med kampanjen.
I april väckte Moderaterna en interpellation i riksdagen för att kritisera arbetet.
– Det känns inte som om vi fått alla korten på bordet. Kostnader har inte diarieförts och hållits hemliga. Det är allvarligt om det finns en känsla av att det här inte redovisas öppet, sa Karin Enström.
I sak handlar kritiken exempelvis om hur biståndsmedel använts, om bjudresor åt diplomater från andra länder och de metoder Utrikesdepartementet använt för att vinna röster. Retoriken har skapat en försåtlig känsla av att allt nog inte står rätt till.
Borgerligheten har dock en djupare kritik av politiken som sällan uttalas offentligt.
För det första betonar traditionell socialdemokratisk utrikespolitik FN och det globala arbetet mer än borgerliga regeringar någonsin gjort.
Denna gång anmäldes FN-kandidaturen 2005 av Göran Perssons regering. Sedan hände i stort sett ingenting under åtta år under Alliansen och det var först efter regeringsskiftet som kampanjen kom i gång igen. För Fredrik Reinfeldt var EU viktigare.
För det andra vill borgerligheten hellre diskutera Nato än FN när det kommer till säkerhetspolitiken. FN ses som lite mossigt och gammaldags.
Det finns ett starkt element av önsketänkande i analysen. Nato är en militär allians och mycket få av dagens säkerhetspolitiska problem har militära lösningar. Snarare börjar allt fler prata om ”mänsklig säkerhet” där utgångspunkten inte är att skydda stater utan människors liv och värdighet.
Vår feministiska utrikespolitik ligger helt rätt i tiden och har väckt stor uppmärksamhet i bland annat USA.
Expressens chef för ledarsidan Anna Dahlberg sammanfattade borgerlighetens kritik med att ”Nato beskrivs i mer negativa termer och den transatlantiska länken suddas ut. FN lyfts fram på bekostnad av EU.”
Hon har en poäng i detta. Att välja FN handlar om ett globalt åtagande där Sverige fokuserar på frågor som nedrustning, bekämpning av fattigdom och att förebygga väpnade konflikter. Det innebär dialog med länder över hela världen, inte bara med USA och i Europa.
Kandidaturen till FN:s säkerhetsråd visar också att Sverige vill fortsätta vara en moralisk stormakt.
I dag håller vi tummarna.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.