Gamla centerveteraner roterar i sina gravar
Nu gäller Kristerssons och Buschs nyspråk
Jag vet verkligen inte hur många stämmor eller kongresser jag har besök under åren. Jag har varit hos Folkpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna. Och hos Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Jag har besök ungdomsförbund och fackförbund. Men jag missade helgens centerstämma i Örebro.
På ett sätt var det kanske synd. Ombuden fattade nämligen i alla fall ett beslut som är lite historiskt.
Centerpartiet är inte längre motståndare till ny kärnkraft. Partiet har till och med anammat Kristerssons och Busch språkbruk och ska i fortsättningen prata om fossilfri el.
Ordet förnyelsebar är hädanefter bannlyst.
Jag gissar att det finns mer än en centerveteran som roterar en smula i sin grav.
Kärnkraften är ju inte vilken politisk fråga som helst. Den har hängt med i svensk politik en halv mansålder. Den har varit ämnet i en omstridd folkomröstning och den har spräckt regeringar.
Dessutom har den många gånger blockerat ett politiskt samtal om sådant som betyder mer för energiförsörjningen. Men det är ett annat ämne.
För Centerpartiet blev motståndet mot kärnkraften nyckeln till regeringsmakten. Den rollen hade frågan på 1970-talet. Energidebatten handlade inte bara om risker och avfall.
Kritiken mot atomkraften riktades minst lika mycket mot det storskaliga, centraliserade och politiskt styrda. Mot allt som uppfattades som ”sossigt” i Sverige.
Ungefär så har centerpartister fortsatt att resonera i snart 50 år. Men alltså inte efter helgen.
Med det perspektivet är det lite ironiskt att det är Ulf Kristersson, Ebba Busch och nu också Muharrem Demirok som vill ha en politiskt dirigerad storsatsning på just kärnkraft.
Frågan är om det centerpartistiska nyspråket kommer att få någon betydelse? Betyder det att den politiska kartan ritas om och att Sverige nu kan slå in på en ny energipolitisk kurs?
Om det är en sak jag lärt mig av alla de kongresser och stämmor jag besökt är det kanske just att deltagarna överskattar sig själva. En formulering i ett program kan firas som om det förtjänade Nobelpris. En förlorad omröstning sörjas som om jorden är på väg att gå under.
Problemen med kärnkraft som energislag försvinner inte, vad centerpartisterna än bestämt. Risken för olyckor finns kvar, liksom problemet med avfallet. Men framför allt kan det bli väldigt dyrt.
Det är den riktigt stora utmaningen. Serieproducerade små kraftverk beskrivs ibland som en lösning. Vi får väl se den dag dessa reaktorer faktiskt finns.
Den politiska risken handlar till stor del om att vara säker på att framtidens politiker vill erbjuda tillräckligt bra villkor, även om det sker på skattebetalarnas bekostnad.
På den punkten ändrar centerbeslutet inte ett enda dugg.