Klart missnöjet ökar när politikerna inte bryr sig
Sluta sucka över SD:s framgångar
Svenskar blir allt mer missnöjda. Om detta skriver Lisa Pelling och Johanna Lindell i den tankeväckande boken "Det svenska missnöjet" (2021, Atlas förlag) som kommer ut i veckan. Här görs nedslag på sex olika orter i Sverige, alla med hög socioekonomisk utsatthet.
Och det är en viktig bok. För demokratin fungerar ju bara om alla landets invånare tas på lika stort allvar. Om alla är en del av samhället.
Varför då undersöka missnöje? Svaret kan å ena sidan verka självklart men samtidigt inte alls.
I grunden beror det på om vi bryr oss om hela vårt samhälle. Under senare år med ett växande marknadstänk har politiker allt mer fokuserat på de som är insiders. De som tillhör medelklassen, de som jobbar, de som hamnar på vinnarsidan i den skenande ojämlikheten.
De som är outsiders blir liksom ointressanta. I ljuset av detta är det inte konstigt att missnöjet ökar bland de åsidosatta. Inte heller att politikerföraktet växer.
Men struntar vi i de här grupperna kommer vi aldrig förstå varför populismen fått vingar i Sverige. För det finns onekligen krafter som är skickliga på att fånga upp missnöjet när etablerade partier nonchalerar dem.
Hur kan man då förklara det växande missnöjet i Sverige? Visst har det pågått länge, men under Alliansens styre 2006-2014 gick det snabbt med jobbskatteavdrag, avregleringar, och urholkad välfärd.
Klyftan mellan centrum och periferi har tillåtits växa, mellan stad och land, liksom mellan olika samhällsklasser.
För invånarna i glesbygd spelar det ju ingen roll att ekonomin går bra i Stockholm så länge det pågår en direkt nedrustning i ens direkta närhet.
Boken visar hur missnöjet har ökat där samhällsservicen försvunnit. Där utflyttningen har varit stor liksom arbetslösheten.
Som en man i Ställdalen, en by med 400 invånare, berättar:
– 1987 då jag flyttade hit, då hade vi post och bank. På Folkets park hade vi dans, det tror jag aldrig händer längre.
Intervjuerna visar något väldigt intressant – ett glapp mellan missnöjet i vardagen och det i samhället i stort. I det egna livet handlar missnöjet ofta om den egna hälsan: om bristande tillgång till sjukvård, om ont i kroppen efter ett långt arbetsliv.
Men på frågan om missnöjet i landet blir svaren ett annat. Problemet stavas invandring – drygt var tredje tillfrågad svarar detta.
Och här, visar studien, är det ofta känslan av orättvisa som styr. Som en äldre kvinna i Ljusnarsberg formulerar det:
– Det finns massor av pensionärer som inte har råd att gå till tandläkaren och de får ingen hjälp. Vi har tagit emot för många, vi måste ta hand om våra egna först.
Tydligt är hur SD:s retorik att sätta grupper mot grupper etablerats. Stödet för partiet är också starkt i de här orterna. Som i Rannebergen södra, en av orterna i studien, där SD har ett tredubblat stöd från sju till 20 procent mellan 2014 och 2018.
Det är förstås omöjligt att sia om framtiden, men när hela högern nu använder SD:s populistiska retorik finns det inte mycket som tyder på att kanaliseringen av det svenska missnöjet blir annorlunda.
Att högerpopulismen skulle ersättas av något annat.
Här finns en viktig lärdom av Pellings och Lindells studie som vi bör ta till oss. Vi kan inte strunta i missnöjet. Det måste tas på största allvar av landets beslutsfattare och det behöver kanaliseras konstruktivt.
Det måste erbjudas alternativ till de enkla, snabba lösningar som vi sett resultatet av i andra tider och i andra länder. Att "kasta ut alla invandrare" kommer inte ge småorten vårdcentralen tillbaka . Inte heller är det en universallösning för att öka antalet jobbtillfällen i glesbygden.
Alla medborgare måste tas på lika stort allvar. Och detta krav måste särskilt vila på de partier som faktiskt tror på jämlikhet.
Vi måste sluta sucka över SD:s framgångar och återuppbygga det som förstörts bortom löpsedlarna.
***
Chatta med Lina Stenberg. Chatten öppnar 09.00, men ställ dina frågor redan nu.
Denna chatt är stängd.
Tack för en bra chatt! Ha en fortsatt bra dag så hörs vi igen snart!
/Lina
Hej Lars,
Jag hoppas verkligen inte att vi hamnar där Danmark är men dessvärre är det ganska mycket som pekar på det. I flera decennier har vi förfasat oss över vad danskarna gör i sin invandringspolitik och bara några år senare har vi gjort ungefär samma sak...
Jag hoppas att pendeln svänger så att solidariteten kommer tillbaka.
Är vi på väg att bli likt Danmark med sin - med en ganska så enad politik - numera öppna inställning att flyktingpolitiken ska vara lika med noll. Kommer vi också hamna där? M, L och KD köper ju SD:s syn men även S går ju åt det hållet (inte minsta tendens i sitt förslag att s a s gå åt ett annat håll). Vart tog solidariteten vägen?
Lars14 april 2021Hej Lisa,
Tack för din reflektion kring detta! Jag tror att samhället och demokratin förlorar mycket på att blunda för de delar av landet man helst inte vill fokusera på.
Hoppas verkligen att det kan komma igång en diskussion om detta!
Tänk! Det här har jag och alla jag känner sagt så länge!! Men det har aldrig skrivits om det tidigare!! Politiker ser inte det som händer ute i landet, de ser bara Stockholms innerstad. Tillbringa en månad i mina skor eller någon annans skor som bor i ett utsatt område eller i en stad utan post eller nära tillgång till sjukvård! Det borde vara obligatoriskt för våra politiker, så de förstår hur det EGENTLIGEN ser ut!
Lisa14 april 2021