Att prata om klass ger dålig stämning
Är Sverige ett klassamhälle?
Enligt en ny rapport från den fackliga tankesmedjan Katalys anser fyra av fem svenskar att så är fallet. Ändå spelar klass nästan ingen roll alls i det offentliga samtalet.
Det kan naturligtvis bero på att de flesta journalister är medelklass, men även att klassperspektiv utmanar och väcker krav på förändring. Att klyftorna ökar, att rika drar ifrån och superrika formligen badar i pengar är ingenting de som sätter agendan vill prata om.
Eftersom de själva tillhör vinnarna.
Att prata om klass skapar därför i regel ganska dålig stämning på redaktioner och i TV-soffor. Ändå är det livsnödvändigt om vi vill förklara utvecklingen i Sverige - och om vi vill förändra den.
”Klass i Sverige”
Katalys rapport, "Klassmedvetande i det 21:a århundradet", är den första inom ramen för projektet "Klass i Sverige" där man tillsammans med ett 30-tal forskare vänder och vrider på vad klassbegreppet betyder i dag.
Författarna, Daniel Suhonen, Niels Stöber och Göran Therborn, konstaterar att Sverige historiskt hade en unikt hög klassröstning. Från att 75 till 80 procent av arbetarna på 1960-talet röstade på S eller V till runt 50 procent i valet 2014.
I en stor undersökning 1955, Katrineholmsundersökningen, fann man att 83 procent av industriarbetare identifierade sig som arbetarklass, men även att en majoritet av tjänstemännen gjorde det. Bara en tredjedel av tjänstemännen såg sig som medelklass.
I dag är siffrorna helt annorlunda.
Reinfeldt förstod
Hur ska då vänstern orientera sig i ett klassamhälle där människor inte anser att klass är viktigt?
Svaret från Suhonen, Stöber och Therborn är att den måste göra det viktigt igen. Men hur?
En som drog nytta av detta nya landskap var Fredrik Reinfeldt när han kallade Moderaterna för ”nya arbetarpartiet” och lät arbetarklassen gå upp i ett stort "vi som arbetar" i kontrast mot "dom som inte arbetar".
Ett annat gäng är Sverigedemokraterna vars högerpopulistiska retorik gett många arbetarröster bland de som är kritiska mot invandringspolitiken. Jimmie Åkesson har tackat för deras stöd med att bedriva högerpolitik.
Men arbetarklassen finns kvar, både ekonomiskt och kulturellt.
Hur tänker då arbetarerörelsen?
Arbetargrabb från Ådalen
Stefan Löfven är själv en arbetargrabb från Ådalen, uppväxt under fattiga förhållanden och med politisk hemvist i den tunga industrin. Med ett ben i facket och ett i politiken vet han vad det handlar om. Hur viktigt jobbet är för den egna identiteten, hur viktigt språket är för att ta sig fram och vart de egna rottrådarna leder.
Stefan Löfven är som klippt och skuren för att Socialdemokratin ska lyfta upp klassbegreppet igen. Till skillnad från de flesta övriga av dagens partiledare bottnar han i något som är större än han själv. Han är inte medietränad till döds, varken proffspolitiker eller PR-konsult.
Suhonen, Stöber och Therborn har rätt i att vi behöver prata om klass igen. Och i en tid präglad av trött högerpopulism finns förmodligen ett större sug efter nya tankar än man kan tro.
Arbetarerörelsen behöver minnas sina rötter igen.