Volvo 240 – en favorit

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Egentligen är svaret nästan kusligt exakt.

– Den 14 juni 1963. Jag kom direkt från militärtjänsten.

Trots att det gått över 40 år minns Tage Johnson precis vilken dag han flyttade från Örnsköldsvik i Ångermanland för att börja som plåtslagare på Volvo i Göteborg. I dag justerar han bilar som skadats under monteringen på Torslanda.

Här finns Volvos stora personvagnsfabrik sedan 1964. Jag ska träffa några som varit med sedan den tiden och som byggt Duetter.

Tage Johnson är en av dem. Han har en

liten favorit bland de bilar han arbetat med.

– Volvo 240. Det var en bra bil, säger han.

Nu är det XC 90 och XC 70, Volvos stadsjeepar, som väntar på att lämna fabriken.

– Dagens bilar kommer nog inte att rulla om 35 år, säger han när jag frågar.

– Fast driftsäkerheten är större, i dag kan du köra från Malmö till Kiruna utan problem, lägger han till.

Torslanda är inte platsen för falsk nostalgi. Utvecklingen går framåt.

– Över en hel dag gör robotarna i karosseriverkstaden ett bättre jobb, säger

Jean Johansson.

Han började första gången på Volvo den 12 mars 1964 och arbetar nu i båset bredvid

Tages. Efter några år på ett bryggeri i Jokkmokk flyttade han till Göteborg för att börja på Volvo. 1969 slutade han, men kom tillbaka

efter 6 månader.

Kanske spårar jag ett slags hatkärlek till

fabriken. Många berättar en liknande historia, hur de började med en plan att stanna några år för att sedan gå vidare. Ändå blev de kvar, kanske av bekvämlighet, kanske för kamraterna eller bara för att dagarna gått.

Det finns en stolthet över fabriken. Det är rent och snyggt. Bilarna rör sig längst monteringsbanor och transporteras automatiskt fram under taket.

Mycket av monteringsarbetet är antagligen inte helt olikt den tid då det var PV eller Amazoner som skruvades ihop. Miljön är bättre, liksom verktygen. I gengäld går allt mycket fortare.

Bilarna ser ut att röra sig långsamt, men arbetet sker i en rasande takt. Just nu produceras 60 bilar i timmen, en i minuten. Varje arbetsmoment ska i princip ska hinnas med på den tiden.

Ovanför banan sitter en ljustavla som skriker ut målet för dagens produktion, och

resultatet. Just nu ligger skiftet 14 bilar efter.

– Stresstavla, fnyser Gert Johnsson som tillsammans med Milord Stefanovic visar mig fabriken. Nu talas det om att skruva upp takten ytterligare. Någon nämner 70

bilar i timmen.

På något sätt lyckas människor ändå lura systemet. Bredvid banan har ett nyförälskat par stulit en minut för några kyssar.

Under flera år sökte svensk bilindustri ett sätt att komma bort från linen, eller löpande bandet som det skulle kallas till vardags. Det väckte internationell uppmärksamhet och studiebesöken avlöste varandra. Det handlade om lagarbete, mångsidighet och ansvar. Längst gick kanske Volvo i sin fabrik i Uddevalla.

Nu finns en line också i Uddevalla.

– Vi måste utveckla jobben, säger Olle

Ludvigsson.

Sedan 1991 är han ordförande i Volvo verkstadsklubb, den lokala fackliga organisationen inom Metall.

I dag ska Ludvigsson träffa representanter för andra fackliga organisationer inom koncernen. EWC, det koncernfackliga samarbetet, träffas två gånger om året. Allt sker på engelska.

– Om man inte ställer krav på att kunna kommunicera på samma språk fastnar man i tolkningen.

Det har inte varit lätt, det medger Ludvigsson utan omsvep. Men ”jävligt” roligt.

Han påminner om den bortgångne

Metallbasen Leif ”Blomman” Blombergs ord om att arbetarna måste få ta med sig huvudet till jobbet. Men det är svårt, med krav på större volymer och med allt hårdare konkurrens följer ett fastare beroende av linen. Dessutom läggs allt mer ut på underleverantörer. Outsoursing på direktörssvenska.

Ändå låter Ludvigsson optimistisk.

– Det går att bygga en mänsklig arbetsorganisation också i lineorganisation.

Kanske finns det inte så mycket annat att säga.

Utanför fabriken startar jag Duetten. Det har snart gått ett arbetsliv sedan den lämnade banan. Mycket har förändrats, men den dagliga kampen för värdighet i arbetet är fortfarande den samma.

Ingvar Persson