Fredrik Reinfeldt – en partysabotör
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-20
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Moderatledaren har fått korn på solidaritetens upplösning
”Ja, jag vill leva la dolce vita” ... bada i champagne, glitter och glamour. Musikens drömmar steg upp mot den skånska sommarkvällen. Törringelund, den gamla stökiga dansbanan, centrum för hårda drabbningar mellan ungdomar från landet och från stan, hade genomgått absolute remake. Festplatsen var i veckan fylld av Skånemoderater, från Falsterbo, från de feodala godsen och från de helt vanliga bostadskvarteren i Malmö och Landskrona.
De gungade med i ”La dolce vita”, smuttade på bjudlikören och tog för sig av de fettdrypande korvarna och de grillade grisstyckena. Vinflaskorna skruvades upp och den kallt immiga ölen sveptes. Moderaterna täckte upp sin Ny demokrati-flank. På scenen tjoade män i stråhattar, filmen Sällskapsresan rullade på i bakgrunden. Någon viftade med en uppblåst plastval:”Vet ni vad det är? ... En valrörelse.”
– Det största moderatmötet någonsin och nu kommer kvällens höjdpunkt, den blivande statsministern, jublade förbundsordföranden Margareta Påhlsson på helsingborgska.
Reinfeldt la ifrån sig den alternativa tallriken med grönsaker och en lätt skiva lax, betraktade publiken och sa: ”Lagom, så är vi svenskar.” Publiken fnittrade förtjust: Ja, så där grått, utslätat är sosse-Sverige, långt från la dolce vita.
– Det är fint med lagom. Väldigt mycket är bra i Sverige. Vi ska inte riva ned. Det finns mycket att värdesätta. Vi ska reformera lagom.
Dödstyst i festsalen, stjärnlamporna i taket blinkade till.
– Sverige ska styras från botten, sa Reinfeldt och publiken tittade förläget ner på sina klubbmärken från Falsterbos Golfklubb.
En smula resonerande förmanade moderatledaren arbetsgivarna: Ni är för dåliga på att anställa äldre, kvinnor och invandrare.
Blanka ansikten: Var håller kungen av Vellinge hus? Göran Holm som lovar ”lite mer frihet och lite mindre skatt” i sitt moderata paradis, välmående och utan flyktingar.
Han har aldrig krävt samling bakom plakatet: ”Det nya arbetarpartiet”.
Kaffet och avecen stod på bordet och Reinfeldt ville kanske instämma i en kollektiv skål:
Hårt arbete ska ge ordentligt betalt, sa han. ”Hear, hear”, kunde man ana från publiken, särskilt som Reinfeldt garanterade lite lägre löner för tjänstefolket och lovade disciplinera arbetarklassen med sänkt a-kassa.
Det tillfälliga mellan bandet mellan ledaren och hans valarbetare överlevde inte talets nästa avsnitt: Om jämställdhet. Reinfeldt prisade kollektiv barnomsorg och varnade kvinnor för beroende av sina män: Vad händer när skilsmässan kommer? undrade han och kaffet kändes ljummet och likören för varm.
Jag drog fram mötesprotokollet från de moderata seniorernas årsstämma i Falsterbo: ”Vi äldre moderater har ännu inte i allt accepterat den nya politiska färdriktningen.”
Partiledarens aningen avslagna middagstal och den något slocknade feststämningen till trots, Reinfeldt är säkert förlåten. Han saboterar nämligen ett mycket större och viktigare party, Göran Perssons avskedsfest.
Persson och hans vänner är lika förvirrade som Skånemoderaterna inför Reinfeldt.
Samma gamla höger, säger de: Arbetarnas fiende, fackets bödel och välfärdens gravgrävare.
Jag läser igenom några tämligen färska, bitvis spännande, biografier om moderaternas ledare. Ett spår är särskilt lätt att följa: Reinfeldt har ständigt befunnit sig i konflikt med de socialbanala och dumliberala inom sitt parti. Hans pragmatism slog ut ungmoderaternas krämarideologi.
Hans socialkonservatism mätte sig mot Carl Bildts sociala ignorans. Och hans beräknande valsociologi slog ut Bo Lundgren, den göingske räknemästaren.
Nu letar han, alltmer framgångsrikt, efter sprickorna i den socialdemokratiska muren. Reinfeldt har fått syn på den ”skötsamme arbetarens” misstro mot delar av socialpolitiken och har upptäckt solidaritetsbegreppets upplösning: Vi har främst ansvar för oss själva och därmed rätt att förfasa oss över och dra bort stöd för ”de andra”, de exkluderade.
Törringelund stänger, en del moderater kliver in i nyinköpta Porschebilar, andra – de nya moderaterna – trampar upp på trötta bussar.
Om en månad väntar moderat segerfest. Dagen efter kan bli tung med lätt ruelse över Reinfeldts ”lagompolitik” och Persson-imitation.
De skånska moderaterna samlas säkert ändå till samma Edvard Persson-fryntliga allsång som i Törringelund:
”Vi klarar oss nog ändå.”