Plundrare får pista Putins slalombackar
Så tar den ryske presidenten ut skatt
9 FEBRUARI 2014. Ryssland
Den olympiska elden brinner nu i Sotji efter en öppningsceremoni av fyrverkerier, Tolstoj och Svansjön.
Ortsbefolkning kallar de nybyggda anläggningarna för ting som ”Potanin-pisten”, ”Gazproms gondollift” och ”Sberbanks hoppbacke”. Byggena har
i folkmun fått sina namn efter de som har stått för notan, rapporterar Associated Press.
”Potanin” som i oligarken Vladimir Potanin. ”Gazprom” som i gasföretaget med samma namn. Och ”Sberbank” som i den stora ryska banken.
Där andra OS finansieras med skattepengar gör OS i Sotji det egentligen också.
Bara via Vladimir Putins lite annorlunda skattesystem.
Termen oligark myntades i Platons Grekland och används i Putins Ryssland för att beskriva en affärsman med så mycket pengar att han kan påverka politiken. Och ja, man. Det finns inga kvinnliga oligarker. Det ryska näringslivet är visserligen betydligt mer jämställt än det svenska – men upp hit har de ryska kvinnorna inte nått.
Ryssland är världens mest ojämlika land enligt Credit Suisses senaste Global wealth report. Privatiseringen av de ryska naturresurserna under Boris Jeltsins 90-tal liknade mer organiserad brottslighet än organiserade marknader. Landet bokstavligen plundrades. Levnadsstandard och medellivslängd gick ner för folket samtidigt som vinnarna tog allt. Och drog vidare.
Det kallas för Londongrad, eller Moskva-vid-Themsen.
Det vi andra känner som London.
Rör dig några gator bortom Piccadilly Circus, in i de superrikas kvarter Mayfair och Belgravia och där bland juvelbutiker och sportbilar kommer du höra det: ryska. Londongrad – en stad i staden.
Waterstones på Piccadilly har en hel avdelning med ryska böcker. De brittiska tidningarnas societetsspalter är fulla av ryska namn på samma sätt som de för hundra år sedan var fulla med amerikanska. London attraherar många rika människor – ryssarna är bara rikare än andra rika människor.
Oligarkerna har lyxyachter stora som isberg, livvakter som ser ut som privata arméer och hus och fotbollsklubbar i miljardprisklassen.
Britterna älskar att förfasa sig.
I höstas gick reality-såpan ”Meet the Russians” på brittisk tv. Där fick man följa pälsklädda Anna Ankskis som tvättade ansiktet med champagne och spenderade miljonskis på ett sätt som fick vilken svensk Hollywoodfru som helst att framstå som en sossig amatör.
Londons 300 000 ryssar är förstås medvetna om fördomarna. De flesta av dem är vanliga hårt arbetande människor. Och de berättar glatt sina bästa oligarkskämt.
Det var en gång en rysk oligark som gick in på en engelsk restaurang.
”Det här marmorbordet är mycket värdefullt, Sir. Vi undanber därför våra gäster från att ställa sina portföljer på det”, informerar hovmästaren.
När han kommer tillbaka står en stor tjock svart portfölj mitt på bordet.
”Det är inte min portfölj – det är min plånbok”, förklarar oligarken.
Det är Storbritanniens låga skatter i kombination med landets ovilja att utlämna folk till Ryssland som har blivit en så vinnande kombination för rika oligarker.
Vladimir Putin kom till makten på löften att bryta oligarkernas makt. Något han har gjort när det passar honom.
Och låtit bli att göra när det inte passar honom.
En del av förklaringen till att Sotji-OS blivit så dyrt ligger just här.
De av Rysslands superrika som kom åt sina miljarder före Putin har mer eller mindra tvingats bygga och investera i Sotji.
Det har varit ett sätt för den ryske presidenten att ta ut skatt: Ni plundrade landet – betala för den här hoppbacken. Men det är också hur näringslivet i Ryssland fungerar, det går inte att operera utan goda relationer med Kreml.
Det har varit intressant att se hur västvärlden inför OS i Sotji gjort allt för att distansera sig från Vladimir Putins Ryssland. Det har varit den stora auktoritära björnen mot våra perfekta liberala samhällen.
Samtidigt är Londongrad ett så tydligt exempel på hur indragen västvärlden är. Ferdinand Mount skriver i sin bok ”The new few” om hur Storbritannien och dess domstolar legitimerar oligarkernas verksamhet. Den ger ett sken av laglighet till ting som är långt ifrån lagliga. Människor som var med och plundrade en nation kan leva ostört i London utan att betala skatt.
Säger de några kritiska ord om Putin hyllas de som liberala frihetskämpar.
Så enkelt borde det inte vara. Det är naturligtvis omvärldens förbannade skyldighet att kritisera Rysslands brott mot mänskliga rättigheter och Vladimir Putin, men det får inte blandas ihop med vår allmänna rysskräck.
Ofta blir rysskräcken ett sätt för oss att slippa granska våra egna samhällen. Vem av svenska liberaler nämner exempelvis att Putins – med rätta kritiserade – lagstiftning mot homosexuell ”propaganda” i skolan liknar vad Margaret Thatcher drev igenom i Storbritannien?
Lokala brittiska myndigheter förbjöds 1988 prata i positiva termer om homosexualitet eller publicera läromaterial som framställde homosexualitet som en accepterad samlevnadsform. Den här så kallade sektion 28 upphävdes först år 2003 på Labours initiativ efter en lång strid i parlamentet.
Nej, homofobi är inget ryskt påfund.
Makt korrumperar även på engelska.
Det är värt att tänka på i ”Potanin-pisten”.