Iranska arbetare får inte glömmas bort
“Det är bortom tragiskt att dessa ungdomar arresteras för att de försöker sprida glädje.”
Så skrev artisten Pharell Williams efter att sex ungdomar gripits i Iran.
Deras brott? Ungdomarna sågs dansa till Pharell Williams låt “Happy” på en video som spridits på nätet. Tydligen krävs det inte mer än så för att uppröra de fanatiska andliga ledarna.
Förutom att man inte får dansa offentligt och sprida glädje är situationen för journalister, facket och minoriteter mycket allvarligt i den islamistiska diktaturen.
Borde oroa (S)
Det borde oroa den svenska rödgröna regeringen som nu återupptar handeln med Iran. I dag är den iranske utrikesministern Javid Zarif på besök för att träffa svenska ministrar.
Det var för ett år sedan som stormakterna kom överens med Iran om att delvis upphäva de tio år långa kärnteknikrelaterade sanktionerna.
Det råder delade meningar om vilken effekt utfrysningspolitiken har haft. Många experter menar att det inte är de rika och mäktiga som fått ta smällen utan vanligt folk. Framförallt iranska mammor, pappor och barn som inte kunnat få tag på medicin och livsmedel.
Men för att den kommers som nu kommer i gång ska kunna gagna gemene man måste fackliga företrädare i landet respekteras och involveras. Just nu är det precis tvärtom och det borde oroa Socialdemokraterna och den före detta IF Metall-basen Stefan Löfven.
Hårdare klimat
Nyligen gick fackförbunden LO, TCO, Lärarförbundet och Transport ihop sig och krävde att Iran omedelbart ska frige alla fackliga fångar och tillåta fria fackliga föreningar. LO och de andra menar att det inte är någon tillfällighet att klimatet för facklig aktivitet i Iran blivit mycket hårdare det senaste året. Det handlar om makt.
Den som har makten över ekonomin har också makten över politiken. Det är därför som organiserade arbetare ses som ett hot mot den auktoritära regimen. Och det är inte ens några radikala krav det rör sig om, det räcker med att anställda påpekar att lönen uteblivit eller att arbetsmiljön är ohållbar för att staten ska ta i med hårdhandskarna. Vad får man för ett samhälle där den som höjer rösten på sitt jobb riskerar att åka i fängelse?
Syrienkriget
Att västerländska företag etablerar sig i en diktatur behöver inte betyda att demokrati följer. En sak vet vi i alla fall. Den embargo- och konfliktpolitik som västvärlden använt för att knäcka regimen i Iran hade nog aldrig lett till demokrati. Men vilken väg landet till slut ska gå avgörs lika mycket av dissidenter och oppositionella som den härskande klass som i dag bär upp diktaturen.
Förutom allt detta måste Syrienfrågan upp på bordet när det nu förs samtal med Iran. Teheran inte bara stödjer den syriske diktatorn Bashar al-Assad utan deltar också aktivt i kriget genom att krossa den syriska oppositionen.
Med tanke på det enorma lidandet som kriget orsakat och som lett till den största humanitära flyktingkatastrofen i modern tid måste alla parter som handlar med Iran få landet all sluta kriga.