Högre murar gör oss alla fattigare

Vi måste vända Trumps dödsspiral

Anders Lindberg

Politisk chefredaktör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Publicerad 2021-02-24

helskärm

Martin Lee föddes 1938 i den brittiska kronkolonin Hongkong. Elva år senare utropade ordförande Mao Zedong Folkrepubliken Kina. Less blev jurist och politiker, grundade det Demokratiska partiet och kallas ofta "demokratins fader" i Hongkong.

På ett fotografi från 1997 samtalar han i Ovala rummet med Bill Clinton och Al Gore. Storbritannien stod just i begrepp att överlämna Hongkong till Kina under parollen "ett land, två system".

Framtiden kunde ha blivit ljus.

Nu vill Kina kasta Martin Lee, 82 år gammal, i fängelse.

Han är anklagad för protester mot regeringen 2019. Men det är ingen riktig rättegång, budskapet är politiskt.

Underkasta er Kinas kommunistparti - eller...

Som Washington Posts ledarsida torrt konstaterar: "Sätter Kina denna man i fängelse stannar de inte för något".

I dag läser utrikesminister Ann Linde upp utrikesdeklarationen i Sveriges riksdag. Relationen till Kina är en av de tunga frågorna. Men helheten är viktigare än delarna, vart är vi egentligen på väg?

Valet av Joe Biden öppnar möjligheter. Donald Trumps utrikespolitik – Amerika först! – blev som en jordbävning under den internationella ordningen. Alla fuskbyggen rasade, men även några av de verkliga hörnstenarna skakade i sina grundvalar, som Nato och USA:s allianser i Asien.

Nu byggs nya murar över hela världen, protektionismen ökar, öppenheten minskar och nationalismens ärkepest griper omkring sig. Det är en dödsspiral som gör oss alla fattigare och otrygga. Överallt är västerlandets värderingar på reträtt. Och vem vet vad som händer om fyra år, kommer det en ny Trump?

Geopolitiska skiften skapar kedjereaktioner. Kina hade knappast satt en miljon muslimer i "omskolningsläger" eller tagit över Hongkong om de inte känt att USA på sista raden är för svagt för att stoppa dem. Vladimir Putin hade inte vågat ge prispengar till talibaner för att döda amerikanska soldater i Afghanistan utan en vän i Vita huset. De senaste fyra åren kommer inte att rullas tillbaka så lätt.

Men det är för sent att vara pessimist.

I internationell politik pratar man ofta om behovet av en "Grand Strategy", en stor strategi om vart man vill som land. Sveriges stora strategi har sedan början av 1900-talet varit att hålla oss utanför väpnade konflikter och bara samarbeta med andra länder när vi själva vinner på det. Vi har varit realister i vårt närområde och inte haft några som helst illusioner om Rysslands maktambitioner.

Samtidigt har vi varit idealister i världen - vi har boxats över vår viktklass i frågor från solidaritet med Vietnamns folk på 70-talet till vår feministiska utrikespolitik idag. Vi har sett oss som en moralisk stormakt.

Men vad är vår stora strategi i dag?

Har balansen mellan realism och idealism tippat så att vi bara är realister idag, med världen som ett schackbräde framför oss? Är vi handelsmän? Eftergiftspolitiker?
Den moraliska stormakten skulle behövas i rättsalen bredvid Martin Lee. I själva verket är det inte bara han som står åtalad. Det är rättstatens principer, de mänskliga rättigheterna, den liberala demokratins idéer och i förlängningen en världsordning byggd på lagar och inte rå styrka.

Men vilken sida av historien tänker vi välja?

Genom att stå upp för Hongkongs frihet står vi även upp för vår egen. Och det är bara ett av många exempel.

Vi skulle behöva ta fram en ny "Grand Strategy" för svensk utrikespolitik, ett sammanhängande svar på är hur vi vänder den auktoritära och antidemokratiska tidvattenvågen. En tydligare gräns i sanden mot frihetens och öppenhetens fiender oavsett om de sitter i Beijing eller Budapest. Och en uttalad ambition att tala högre än tidigare för de som inte längre kan höja sin röst.

Idag är ett bra tillfälle att börja.

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu

Staten kommer inte säga vad du ska tycka