Självklart ska Zelenskyj få ett snabbspår in i EU
Europa ska återuppbygga det Putin förstört
Jag sneglar mot mannen intill mig. Han står lätt hukad och äter flingor med mjölk ur en medhavd matlåda. En kvinna kladd i nyanser av beige går förbi och följer den långa kön med blicken. Det här är det sjukaste jag sett, säger hon i telefon.
Jag befinner mig på platsen alla pratar om. I kön till Arlandas säkerhetskontroller, på väg till Helsingfors.
Det har gått mindre än en vecka sedan president Sauli Niinistö sa att Finland inte tänker gå med i Nato om inte Sverige också släpps in. Båda ländernas regeringar har varit tydliga med att ansökan görs tillsammans.
Det var lättare för Finland att fatta beslut om Natomedlemskap än det var för Sverige, säger en sakkunnig inom försvar- och säkerhetsfrågor jag träffar i Helsingfors. Här har neutraliteten främst haft praktiska orsaker – landets säkerhet har byggt på en överenskommelse med Ryssland.
Nu har Vladimir Putin brutit mot den överenskommelsen. De praktiska omständigheterna förändrades och neutraliteten var inte längre den bästa garantin för säkerhet.
I Sverige har oberoendet varit en starkare del av landets identitet, säger han. Sådant är svårare att förändra. Särskilt när det är bråttom.
Här i Finland är gränsen mot Ryssland – och den gemensamma historien – ständigt närvarande. Även det finska beslutet att gå med i EU och euron fattades med säkerheten i åtanke. Man ville integreras så mycket det gick med resten av Europa.
Samtidigt som jag landar i Helsingfors, har ett nattåg just anlänt från Polen till Kiev. På det sitter Frankrikes president Emmanuel Macron, Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och Italiens premiärminister Mario Draghi. Även Rumäniens president ansluter på plats.
De ska träffa Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och få bevittna förstörelsen med egna ögon, på nära håll.
När Macron talar med journalister är han omringad av Ukrainska soldater och män i kostym med hörsnäckor.
– Här har det begåtts krigsbrott, säger Macron med ovanligt dämpad röst. Han refererar till vad han kallar massakrer i staden Irpin.
Något har förändrats. Den senaste veckan har president Volodymyr Zelenskyj för första gången börjat tala öppet om ukrainska förluster.
– De värsta striderna, som förut, är i Sievjerodonetsk och andra närliggande städer och samhällen. Förlusterna är tyvärr smärtsamma, sa Zelenskyj i ett tal till nationen på tisdag kväll.
Presidenten talar om döda ukrainska soldater. Det är inget tal tänkt att uppmuntra befolkningen eller väcka kämparglöd. Det är riktat utåt – Zelenskyj behöver hjälp, mer än någonsin.
Vi är på samma sida i det här kriget
På torsdag eftermiddag kommer ett pressmeddelande från gästerna i Kiev. Frankrike, Tyskland, Rumänien och Italien vill ge Ukraina en väg in i EU. De föreslår att landet ska få ”kandidatstatus”, det vill säga påbörja den vanligtvis långa processen mot ett medlemskap.
Det är klart att Ukraina ska få vara med i EU.
Men det kommer inte gå snabbt. Och det kommer inte vara billigt. EU måste vara beredda att stötta Ukraina så mycket det går, kosta vad det kosta vill.
EU står för frihet och gemenskap, genom värderingar och delad ekonomi. Omsatt i praktiken betyder det att Ukraina måste försvaras.
Dessutom – som en analytiker i Helsingfors uttrycker det – är varje rysk stridsvagn som slås ut i Ukraina en mindre som kan rulla över finska gränsen. Vi är på samma sida i det här kriget.
För att få gå med i EU behöver man uppfylla stränga krav på demokrati och en stark rättsstat. Detta kommer vi också behöva förbereda tillsammans med Ukraina, så snart kriget är över.
Hittills har EU varit till större hjälp för Ukraina än Nato, konstaterar de jag träffar i Helsingfors. Man har bidragit med ekonomisk, militär och humanitär hjälp till landet för sammanlagt 41 miljarder kronor. Genom den Europeiska fredsfaciliteten har man dessutom ersatt medlemsländerna för de vapen och den militära utrustning man skickat till Ukraina.
Det var Bryssel som betalade för de svenska pansarskotten.
EU har möjlighet att förebygga kriser och stärka annan säkerhet än den militära. Man utbyter information för att motverka terrorism och förhindrar radikalisering. Det finns redan samarbeten för att förebygga hybridhot, cyberhot och informationskrigföring.
Det var Bryssel som betalade för de svenska pansarskotten
EU kommer aldrig ersätta Nato, men man kan komplettera det militära försvarssamarbetet.
Sedan Ryssland ockuperade Krim 2014 har Ukrainas försvar utvecklats och förbättrats markant, till stor del med hjälp från västvärlden och Nato. En person i Helsingfors med goda kontakter i Ukraina tar som exempel att man tidigare kunde muta en läkare med, säg, en ny tv – och i utbyte få ett intyg som lät en slippa värnplikten. Det går inte i dag, berättar han.
Men ryssarna är fler, även om Vladimir Putin inte har aktiverat allmän mobilisering ännu. Än så länge är det främst arbetarklassen som betalar för kriget. Förlusterna i Rysslands fattiga områden är oproportionerligt stora.
Skulle Putin kalla in resten av befolkningen skulle han dra in även medelklassen i kriget. Då ökar de inrikespolitiska konsekvenserna markant. Han har redan försökt dämpa de ekonomiska effekterna av kriget genom att höja pensionerna och minimilönerna med tio procent, men det räcker inte för att väga upp den höga inflationen.
Kriget är långt ifrån över. Det kan ta många månader, till och med år. Det är för tidigt att börja tala om fredsavtal, ett sådant i det här läget skulle vara på Ukrainas bekostnad. Men när kriget är slut måste EU hjälpa till att stärka och bygga upp landet igen.
Det kommer kräva gigantiska resurser och ta längre tid än kön på Arlanda. Men självklart ska Ukraina bli en del av EU.
Välkommen, Zelenskyj.