Perssons uttalande fick mig att studsa

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I förra veckan höll Göran Persson högtidstal på 60-årsjubilerande Pensionärernas riksorganisation. Där ska han bland annat ha förklarat hur ett kommande storkrig på den sydasiatiska subkontinenten skulle påverka villkoren här hemma.

”Om galningarna där borta släpper bort kärnvapen kan vi snabbt behöva spara i offentlig sektor”, förklarade statsministern.

Jag studsade till när jag såg citatet.

Inte därför att analysen i sig skulle vara felaktig. Den internationella ekonomin gör att politiska planer och prognoser på ett ögonblick kan kastas omkull av storpolitik. Det är en viktig insikt för väljare som matas med tvärsäkra löften och skenbart exakta prognoser. Att den svenska offentliga sektorn kanske inte är det första man bekymrar sig för i perspektivet av ett kärnvapenkrig är en annan sak.

Men när Persson väljer att tala om ”galningarna” i Delhi och Islamabad ansluter han sig till ett sätt att betrakta världen som i bästa fall kan uppfattas som västerländsk chauvinism. Om ett kärnvapenkrig skulle bryta ut, och det är möjligt även om det inte är troligt, så beror det inte på att ledarna skulle vara galna.

General Musharrafs militärdiktatur i Pakistan har egentligen accepterats av omvärlden först sedan hans tjänster behövdes i kampen mot talibanerna i Afghanistan. Indiens premiärminister Vajpayee representerar en ofta obehaglig nationalism. Ingen av dem är alltså några sympatiska politiker, men galningar är de inte.

Indien gör, med viss rätt, anspråk på att räknas till stormakterna. Kärnvapen har betraktats som en entrébiljett. De har dock uttalat att de inte kommer att vara först med att använda ”bomben”. Pakistan fruktar sin betydligt större granne och landets politik har länge dominerats av en strävan efter säkerhet. Ändå är kärnvapnen bara den yttersta säkerhetslösningen.

Logiken är skruvad, krig är aldrig ett rimligt politiskt medel. Men en sorts logik är det lika fullt. Båda nationerna känner risken för ett krig, och liksom supermakterna under det kalla kriget har man förberett sig för att undvika dess yttersta konsekvens.

Men den svenske statsministern är långt ifrån ensam om att beskriva krigsriskerna i Sydasien som en effekt av oförstånd hos ledarna i Indien och Pakistan. Just oron för att regeringarna i Delhi och Islamabad inte ska förstå allvaret i att sätta in kärnvapen har legat som en underton i åtskilliga kommentarer både här hemma och utomlands.

Det är som om politiker som styr gamla kolonier skulle sakna mognaden hos västvärldens ledare. Att de oundvikligen tar ett mindre ansvar än sina kollegor i till exempel Élyséepalatset eller Kreml.

Slutsatsen blir lätt

att människor från Asien eller Afrika i sig skulle vara mindre vetande. Just den tanke som en gång försvarade kolonialismen. Den vite mannens börda, för att tala med Kipling. Så är det naturligtvis inte. Ändå är det just den bilden Göran Persson riskerar att sprida när han inför svenska pensionärer oroar sig för galningarna i söder.

Ingvar Persson