Kungen ville avrätta Anders Lindeberg
Året var 1834. Kung Karl XIV Johan satt säkert på Sveriges tron. Anders Lindeberg, skriftställare, teaterman och publicist var arg.
Lindeberg ville starta en teater men var politiskt obekväm och fick inget tillstånd. Han skrev då ett upprört brev till Justitieombudsmannen i vilket han, något inlindat, föreslog att kungen borde avgå.
Detta var majestätsbrott och den 11 april 1834 häktades Lindeberg av Svea Hovrätt.
Sen vidtog sig en av de mer bisarra rättsprocesserna i Sveriges historia. Kungen tog i med storsläggan och Lindeberg dömdes till halshuggning.
Sedan, för att visa sin stora nåd, omvandlade kungen straffet till fängelse. Men Lindeberg vägrade godta detta och krävde att få bli halshuggen.
Kungen insåg att han stod inför en PR-katastrof. Dessutom blev Lindeberg allt populärare bland press och allmänhet. Han ville dessutom bli halshuggen på sin födelsedag, 8 november, årsdagen för Stockholms blodbad.
I augusti 1834 utlyste kungen allmän amnesti för politiska fångar, inklusive Lindeberg, som dock inte ville lämna fängelset. Till slut lurades han ut från fängelset medan vakterna snabbt låste dörren bakom honom.
Varvid han direkt blev anställd på Aftonbladet.
Det var knappt 180 år sedan, inte mer än två långa människoliv. Nu kan vi skratta åt det, då var det dödligt allvar. Fortfarande i början av 1900-talet dömdes arbetarerörelsens pionjärer till fängelse för majestätsbrott och det förblev olagligt att kritisera kungen till 1948.
Hovet har fortfarande svårt för att bli granskade som andra makthavare. Det var inte länge sedan drottningen i raseri PO-anmälde en bild, av konstnären Elisabeth Ohlson Wallin, som bland andra Aftonbladets ledarsida publicerade.
I dagarna har journalisten Johan Åsards bok ”Drottningens hemlighet” kommit ut. Utifrån sin bakgrund på TV4:s ”Kalla fakta” beskriver Åsard drottningens agerande bakom kulisserna för att tysta granskningen av hennes fars nazistiska förflutna. Det är viktiga avslöjanden.
Samtidigt öppnar det för en bredare diskussion.
Som historikern Henrik Arnstad har påpekat i en text på Aftonbladet kultur, rymmer även kungens historia problem i förhållandet till nazismen. Kungens morfar, hertig Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha var själv en viktig spelare i Nazityskland och hade nära band till Adolf Hitler.
Den store svenske romantikern Erik Gustaf Geijer hävdade en gång att ”Sveriges historia är dess konungars”.
Det är inte sant. Men kungahusets historia är likafullt en viktig del av Sveriges förflutna. Vi har rätt att veta.
Drottningen var 2 år när andra världskriget tog slut. Kungen föddes 1946 och självfallet finns ingen arvssynd.
Men hovets försök att lägga historien till rätta lämnar en bitter eftersmak. Det är nog ganska bra att man inte längre får döma misshagliga publicister till halshuggning.