Staten har övergivit Sveriges landsbygd

När polisen inte kan komma är det svårt att känna sig trygg

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Det är ingen större konst att peka ut goda skäl för människor i Sverige att känna otrygghet. De senaste veckorna har bomber exploderat mitt i bostadsområden.

I Hjulsta, Kista och Hageby väcktes oskyldiga människor av krossade fönster och skakande väggar.

Det är klart att det blir rubriker, och att det kräver polisinsatser. Ändå riskerar rapporteringen om gängvåldet att sprida en ofullständig bild av otryggheten i Sverige.

Benbrott och våldsbrott

Sveriges kommuner och regioner och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har listat landets kommuner utifrån hur säkra de är. Rapportförfattarna har vägt in saker som risken för olyckor, bränder och brottslighet, resultatet finns i en rapport som nyligen publicerades.

I toppen finns pendlingskommuner utanför städerna. Tryggast av alla är invånarna på Hammarö utanför Karlstad. Minst trygga är man enligt undersökningen i Malung-Sälens kommun.

Det är knappast lokalbefolkningens fel. Svarta nedfarter och after ski är ett säkert recept för både benbrott och våldsbrott.

Men skidorten i Dalarna är inte ensam i listans botten.

Träffar sällan en polis

Där finns också små kommuner som Lycksele, Munkfors och Ljusnarsberg. På landsbygden är det sällan invånarna träffar en polis. Och det blir inte bättre när ordningsmakten tvingats prioritera gängbrottsligheten.

– Vi har inte sett dem på evigheter, sa Ljusnarsbergs kommunalråd Ewa-Leena Johansson när hon nyligen talade med ledarsidan.

I helgen har Aftonbladet kunnat berätta om hur välmående storstadskommuner uppmuntrar människor med sociala problem att flytta till landsbygdskommuner. Fenomenet har till och med fått ett namn, social dumping. Den gör inte att tryggheten blir större.

I norrbottniska Kalix anmälde en granne förra året en pågående kvinnomisshandel. När polisen kom fram efter en timme och en kvart var hon död. Poliserna hade fått skickas från Luleå, nästan åtta mil bort.

När polisen inte kan komma, ens till pågående våldsbrott, är det svårt att känna trygghet. Och polisens frånvaro är ändå bara ett exempel på samhällsservice som riskerar att försvinna från landsbygden. I fredags träffade civilminiaster Lena Micko ännu en gång representanter för kommuner som pressas mellan stigande behov och sjunkande inkomster.

Gängbrottsligheten och bomberna är ett skäl att satsa pengar på rättskedjan.

Men det är faktiskt otryggheten på landsbygden också.