I dag hade väl Einstein knappt fått jobb på Ica
Arbetsgivarna verkar njuta av dumma tester
Det har skett något kusligt. Förändringen började väl för ett par år sedan ungefär. Det var i alla fall då det blev stort på riktigt, även om det säkert bara bidat sin tid innan dess.
Testerna.
Plötsligt skulle varenda potentiell arbetsgivare veta om man är intresserad av ”spel och dobbel”, om man ”har stor respekt för äldre” och om man tror att världen skulle bli en bättre plats om man själv bara fick chansen att styra upp allt.
Hur dessa frågor ska kunna avgöra om man är lämpad att bemanna Icas köttdisk är höljt i dunkel.
Logiktest till närbutiken
Det tar sällan slut där.
Efter personlighetstestet följer ett logikprov. Och så kanske ett språktest på det, gärna både engelska och svenska, och lite arbetsprover som pricken över i:et.
Kraven är så höga att Einstein knappt hade fått sommarjobb i närbutiken.
Med största sannolikhet kommer kassapersonalen på H&M aldrig behöva fundera över vilken symbol som kommer härnäst i en viss följd. En fastighetsskötare lär inte behöva föra några komplicerade konversationer på engelska.
Politiskt ursprung
Alla dessa personlighetstester och poäng är försök att sätta siffror på saker som inte går att fånga i formulär. Det finns ingen ett kryss två-fråga som kan säga om en sökande kommer vara trevlig mot kunder, kunna hantera oförutsedda problem eller komma ihåg att larma på fiket efter stängning.
Dessa envetna försök att sätta siffror på saker som egentligen inte går att mäta har ett politiskt ursprung. Bakom den står en dam i dräkt, med pärlhalsband och en gloria av hårspejat burr.
Det är den brittiska välfärdens bödel, Alice Teodorescu Måwes stilförebild och framför allt upphovspersonen till det nyliberala helvetets vana att försöka mäta precis allt – Margaret Thatcher.
Går inte att mäta
I effektiviseringens och nedskärningarnas namn skapade hon ett helt nytt system, New Public Management. Allt skulle mätas, rapporteras uppåt och de verksamheter som inte nådde målen lades ner. Typ.
Problemet är att det inte går att sätta en siffra på hur glad en brukare blir när hemtjänsten dyker upp, hur trygg en patient känner sig på akuten eller hur bra samspel kollegorna har på lagret.
Det går däremot jättebra att mäta hur många lådor man packar i timmen, hur många hembesök man hinner med under en dag eller hur många som trycker på den glada gubben i utvärderingen när de lämnar butiken. Därför får det tjäna som en indikator på hur bra verksamheten går.
Det blir sällan särskilt bra.
På samma sätt går det inte att avgöra utifrån ett personlighetstest hur lämpad någon är för ett visst jobb. Det är ett hopplöst försök till effektivisering. Men framför allt är det förnedrande.