En sorgsen midsommar

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det var trettonhelg och Bo Sundström sjöng inför tusentals sorgsna människor i Kungsträdgården i Stockholm: ”Vi tar en dag / ett ögonblick i sänder / och hoppas innerligt att inget händer”.

Det värsta hade redan hänt. På annandagens morgon, ett halvår sedan i dag, slog flodvågen in. Bara i indonesiska Acehprovinsen försvann 167 000 människor 543 svenska medborgare dog på semester i Sydostasien. Föräldrar kom hem utan sina barn och barn kom hem utan sina föräldrar. På ett ögonblick slogs julen sönder. Nyåret sänktes i sorg.

Nu är det storhelg igen. Livet går vidare men sorgen närvarar ännu för lång tid: för de personligt drabbade har resan i saknad bara börjat. Löftet att ta hand om varandra, som vi så ofta gav dagarna efter katastrofen, gäller fortfarande. För många människor i Sverige är det här ingen vanlig midsommar.

Allvarliga slutsatser

Löftet att ta hand om varandra är inte bara personligt och privat – utan också politiskt. Många av de drabbade kände sig, under de första förfärliga dagarna efter katastrofen, övergivna av Sveriges regering och myndigheter. När samhället verkligen behövdes fanns det inte där. Hjälpen och stödet kom för sent, förlamades i svenska byråkratiska kvarnar.

Det var en verklig upplevelse för de anhöriga. Inte bara ett sätt för chockade människor att leva ut sin ilska och sorg, som ibland sades. Katastrofkommissionens slutsatser kommer att bli allvarliga.

Regeringen är skyldig de anhöriga – och alla andra i Sverige – att se till att något liknande inte händer igen. Katastrofer av detta slag kan vi inte skydda oss från. Men samhället kan byggas så att lidandet blir så litet som möjligt.

Tommare än någonsin

Flodvågen påminde oss om att världen är liten och människor lika. Norden befann sig plötsligt i samma sorg och chock som Sydostasien. Viljan att hjälpa var stor: enbart i januari samlade svenska frivilligorganisationer in en miljard kronor. Läkare utan gränser fick till och med tacka nej till pengar. De fick snabbt in mer än de kunde använda.

Förhoppningsvis kan känslan av samhörighet mitt i det förfärliga göra avtryck i vår världsbild. Rent logiskt vet vi så klart att död och lidande gör lika ont i alla överallt – men här hade vi inte möjlighet att skjuta undan ansvaret och blunda. Måtte vi ha styrkan att fortsätta se.

Första halvåret i sorg är fullt av praktiska bestyr. För flodvågsoffren är det särskilt påtagligt: sökandet efter anhöriga, identifieringen och all byråkrati som som följer när man förlorat någon på resa långt borta, är extremt krävande.

Sedan, efter allt det praktiska, kan det bli tommare än någonsin. Då måste vi ta hand om varandra: erkänna sorgen och ta en dag, ett ögonblick i sänder.

ÅP