Hur är det med arbetsklimatet?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det råder strålande tider, i vart fall om vi ska döma av de svenska storföretagens resultat. I förra veckan kunde Ericssons vd Carl-Henric Svanberg stolt visa upp ett utmärkt kvartalsresultat. En vinst på 6,7 miljarder kronor och en vinstmarginal som till och med överträffade bolagsledningens förväntningar.

I går var det Volvochefen Leif Johanssons tur. Också Volvos vinst stiger. Buss- och lastbilstillverkaren kunde räkna in 4,6 miljarder kronor under årets första tre månader. En förbättring på lite mer än 50 procent sedan förra året. Leveranserna av lastbilar ökade med 22 procent.

Framgång för svenska storföretag är inte detsamma som framgång för Sverige. Både Volvo och Ericsson är i praktiken globala företag med verksamhet över hela världen. När Ericsson i förra veckan presenterade sitt bokslut konstaterade Christer Eriksson, ordförande i tjänstemannafacket SIF:s koncernråd, att mycket av expansionen sker utomlands.

– Det pågår en flytt av jobb till Indien och Kina, sa han till Sif-tidningens hemsida.

Ändå betonade Svanberg i förra veckan att koncernen inte ens genom att lägga hela sin produktion i Kina skulle kunna pressa kostnaderna speciellt mycket.

Trots allt har både Ericsson och Volvo en viktig del av sin verksamhet i Sverige. Deras framgångar är till stor del resultatet av ett hårt rationaliseringsarbete. Produktivitetsökningen i den svenska industrin får år efter år experterna att lyfta på ögonbrynen.

Det är svårt att få ihop företagens vinster med bilden av ett företagsklimat som kväver tillväxt och utveckling – den bild som den politiska oppositionen älskar att måla upp.

Kanske är sanningen en annan. Kanske är Sveriges problem inte företagsklimatet, i vart fall inte klimatet för de stora företagen. Det svenska problemet är kanske istället klimatet på arbetsplatserna.

Det tycks helt enkelt som om väldigt många inte kan leva upp till dagens krav, som ofta beskrivs som att kunna prestera 110 procent. Alternativet är alltför ofta att inte alls få bidra.

Försäkringskassan konstaterade i förra veckan att ohälsotalet sjunker, om än långsamt. Det samma gäller antalet nya personer med sjukersättning. Det är ljuspunkterna.

Samtidigt får allt fler riktigt unga förtidspension, och medan sjukskrivningarna minskar ökar fortfarande antalet personer i sjuk- och aktivitetsersättning.

Trots att ohälsan inte längre står överst på den politiska dagordningen är den fortfarande ett stort problem, liksom arbetslösheten.

I slutet av förra veckan var 222Ì´0;156 personer öppet arbetslösa. Det är drygt 8Ì´0;000 färre än för ett år sedan. Samtidigt har antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökat med över 30Ì´0;000 på ett år, till nästan 130Ì´0;000.

Sammantaget har alltså antalet arbetslösa och de som finns i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökat med över 20Ì´0;000 på ett år.

Det behövs politiska åtgärder för att förbättra företagsklimatet, inte minst för de små och medelstora företagen. Men om inte också arbetsklimatet blir mer mänskligt lär vi aldrig nå full sysselsättning.

Ingvar Persson