Folkomröstningen kan bli Chiracs sista suck
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-16
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Varje morgon plingar två hälsningar i mejlboxen. Den ena kommer från de franska socialister som säger ja till EU:s nya traktat. Den andra kommer från socialister som ska rösta nej vid folkomröstningen den 29 maj. Ja-sidan skickar med en varningstext: ”De ljuger om den europeiska konstitutionen”. Kamraterna som säger nej kontrar varje dag med: ”De döljer allt för dig”.
Annars är de franska socialisterna överens. Sedan ett halvsekel lovar de hjälpa till att bygga ett socialt Europa, demokratiskt styrt och byggt på republikanismens dygder.
Språket är högtidligt.
Europasocialisterna vill ha ett starkt EU som motvikt till USA och globaliseringen, säger partiledaren François Hollande. Jean-Pierre Chevènement, glödande patriotisk vänsterman, säger detsamma.
Ändå för socialisterna en intern kamp och den handlar om något så lite tidstypiskt som politik. Nej-sidan dömer ut författningen som för liberal.
Kapitel tre i traktatet liknas vid en lärobok i företagsekonomi. Partiledaren Hollande letar fram konstitutionens garantier för mänskliga rättigheter och fackliga friheter.
EU är på väg mot en verklig författning, federalistisk och demokratisk.
EU-kommissionens förre ordförande Jacques Delors har räckt över en stödkommitté till ja-sidan.
I den finns landets främsta skådespelare, de mest briljanta filosoferna, Nobelpristagare och mästerdirigenter.
Det liknar en inbjudningslista till presidentens 14 juli-mottagning.
När socialistpartiet höll medlemsomröstning stödde en klar majoritet ja-sidan.
Det gör däremot inte partiets väljare. De säger eftertryckligt nej liksom en allt större majoritet av fransmännen. Frågan är om de vill avvisa EU-traktaten eller försöka bli av med president Chirac och hans något korrupta borgerliga följe.
–Ì´0;Var inte rädda, sa Chirac till de ungdomar som valts ut att ställa frågor till honom i en tv-sändning i torsdags. Vi ska slå tillbaka superliberalismen och hålla kontroll på USA. Frankrike ska förbli sig likt, så uttryckte sig Chirac, som under sin långa karriär hunnit sympatisera med kommunismen, älska gaullismen, predika nyliberalism, lova social jämlikhet, allt medan han huvudsakligen älskat makten.
Chiracs makt håller sedan några år på att vittra sönder. Effekterna av de upprepade valnederlagen doldes för en tid av hans viktiga motstånd mot USA:s bombkrig i Irak.
Den nationella politiken, däremot, påminner mest om ständiga nederlag:
Tvåsiffrig arbetslöshet, usla tillväxtsiffror, ständiga protestaktioner från gymnasister till forskare och arbetare.
För drygt 35 år sedan gjorde sig fransmännen av med den auktoritäre, och USA-kritiske, president de Gaulle i en folkomröstning.
Kanske kan den erfarenheten flyttas över till nutid och drabba generalens en gång lydige betjänt.
Vad som är bra för Frankrike är dock inte alltid bra för Europa.