Buddhan som kunde blivit fotbollsmålvakt
Krig och Fred, läste jag på en väldig annonspelare på väg in mot Tokyo och fotbolls-VM. En perfekt rubrik för en månads världsfotboll, fast här handlade det om opera. Peace, sa fotbollsinternationalens härskare Sepp Blatter, när han krossat sina motståndare. De ställföreträdande krigen, oftast lugna och civiliserade, pågår på fotbollsanläggningar, konstruerade som fartyg, sköldpaddor och rymdskepp.
Småkrig pågår ständigt mellan de urgamla fienderna Japan och Sydkorea, som motvilligt arrangerar VM tillsammans.
Sydkoreas fotbollsledare, närstående industrikonglomeraten och Harvard-utbildad, publicerade lagom till invigningen en bok som stenhårt angriper Japans ockupationspolitik, fylld av massvåldtäkter och övergrepp. En japansk tidning drog i gång en artikelserie om hur det korrupta Sydkorea köpte rätten till VM.
En månad i absolut gemenskap med världens bästa fotboll. Vart fjärde år kliver jag in i den drömvärlden. Omställningen tar tid, särskilt när avsparken äger rum i något okända fotbollsländer. Mitt senaste Japan-besök ligger tio år tillbaka i tiden. Den gången blev jag förbytt med dåvarande sydafrikanske presidenten De Klerk, också på Japan-besök. Högtidligt fördes jag in i ett hotellrum i Kyoto, dekorerat med sydafrikanska flaggor och stort som en balsal. En fontän skvätte svalkande och bredvid stod en fruktkorg stor som en julgran. Jag fick aldrig reda på vilket rum hotellets andre utländske gäst fick nöja sig med.
Jag hade glömt att Tokyo ofta är enastående fult med förorter som skulle få Fittja att glittra. Tekniken däremot har gått framåt. De offentliga toaletterna exempelvis håller instrumentbrädor som stridsflygplan. Jag chansade på en japansk knapp och en enveten stråle riktades rakt mot ansiktet på mig. Ett parfymliknande rökmoln avlöste.
Shintoismen och buddhismen är de religioner jag lättast skulle kunna omvändas till: toleranta, inte så nogräknade med vem som är gud och utrustade med estetiskt raffinerade helgedomar, förförisk rökelse och fridfulla trädgårdar. En perfekt förberedelse inte bara för att uppgå i nirvana utan ockå för att sudda ut tankar som stör fotbollsupplevelserna.
Jag fascinerades särskilt av nådens gudinna, Kannon, utrustad med tusentals armar. Ett ämne till en stor fotbollsmålvakt.
Från Japans vissnande ekonomi till Sydkorea, som bubblar av höga tillväxtsiffror efter kollapsen l997. Här styr den gode Kim Dae Jung, Nobelpristagare och beskyddare av solskenspolitiken, öppningen mot Nordkorea. För länge sedan förlorade illusioner. Kims söner har sjunkit djupt ner i en korruptionsaffär i mångmiljonklassen och själv har den gamle presidenten tvingats lämna sitt parti för att det inte ska krossas i nästa val.
Jag möter fackliga aktivister som håller mass sit-ins runt alla fotbollsanläggningar. Kim har svikit oss och landet, berättar de. Fackliga ledare fängslas på nytt, löntagarnas fri- och rättigheter avvecklas och löneskillnaderna är större än någonsin.
Runt demonstranterna står, som på den gamla förfärliga tiden, tungt beväpnade soldater med batonger i högsta beredskap. ”Sydkorea är en polisstat. Inte värdigt att arrangera VM”, skanderar facket.
Aningen skamset flyr jag striderna, bort mot morgonens fiskmarknad i Busan. Ser på de flämtande tonfiskarna och de hukande kvinnorna som rensar fiskarna fria från inälvsslamsor. Morgonpromenaden slutar på en liten strandremsa. På redden, insvepta i tung och fuktig dimma, skymtar lastfartygen. Flyttfåglarna på halvön strax bredvid mjukar upp med djärva flygningar. Kvinnor skurar trottoarerna och männen putsar sina bilar. Då, mitt i friden, dundrar en högtalarbil fram och ur den skränar den lokala valkandidatens för mig obegripliga budskap.
Jag kommer aldrig undan politiken.