Pundet väger tyngre än euron för britterna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-16
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Rollerna tycks föreskrivna: regeringscheferna i Sverige och Storbritannien citerar varandra: Euron handlar inte bara om ekonomi, den är i själva verket vår ödesfråga.
Repliken kommer från ministrar som har mer kamrersartade betraktelsesätt: Vår ekonomi är ännu inte anpassad till EMU-systemet.
Persson och Blair mot Gordon Brown och Leif Pagrotsky.
Brown, New labours förbindelse med partiets grundare Keir Hardie, har i motsats till Pagrotsky ett eget politiskt mandat, nästan i nivå med Blairs. Browns nära förtrogna, Clare Short, lämnade häromdagen kabinettet, med en våldsam attack på Blair och en vänlig suck om finansministern.
Alltsedan Blair 1997 lovade folkomröstning om medlemskap i EMU, har Gordon Brown samlat utredningar för att avgöra om Storbritannien är ekonomiskt moget för euron. Domen var länge utannonserad till den 7 juni men har redan taktiskt läckt till BBS. Det blir inget EMU de närmaste åren, det blir inte ens folkomröstning.
Brown är nöjd med den brittiska ekonomin, som rullar på delvis med hjälp av usla löner, låga skatter, oreglerade arbetstider. Fina argument för utlandsinvesteringar och företagande. EMU skulle minska flexibiliteten, trassla till det för City och skrämma exempelvis japaner och amerikaner från marknaden.
Opinionsmätningarna talar entydigt för ett folkomröstnings-nej. 60 procent är emot, 20 för. I parlamentet lyssnar jag till Iain Duncan Smith, utseendemässigt en dubbelgångare till Fredrik Reinfeldt. Han lyser när han fördömer euron, kräver folkomröstning också om utvidgningen och författningen. Tidigare har han hetsat mot flyktingar och asylrätt.
I Storbritannien härskar, misstänker jag, ”the little englander”, den småborgerliga nationalismen.
Jag sökte upp kampanjorganisationerna för att pröva tesen.
Ja-sidan, Britain in Europe, leds av adelsmän, direktörer, fackliga ledare och före detta toppolitiker.
Nej-sidans främsta företrädare är adelsmän, direktörer, fackliga ledare och före detta toppolitiker.
Ja finansieras av Lord Sainsbury, livsmedelsbranschen. Nej får sin mesta hjälp från Rupert Murdoch, medieindustrin.
Samarbetet skapar egendomliga allianser: Gamla Thatcher-ministrar kämpar för euron tillsammans med fackliga ledare. Kampen mot euron förenar Socialist Alliance med Rörelsen för hemmafruars rättigheter. Jag måste avstå från att sortera in ja- och nej-anhängare i politisk höger och vänster.
Frågan borde annars kunna formuleras så här: Kan eurons ekonomiskt/demokratiska brister kompenseras av den politiska vinsten av ett starkt EU, mindre lakej åt Bushs skräckinjagande höger? Frågan är inte aktuell för Tony Blair.
Hans problem är andra: Kan han, någon månad efter Irakkriget, hålla samman sitt parti och sin regering? Orkar han med utmaningen från Brown om ledarskapet?
Kampen om EMU blir svårare för Blair att vinna än kriget mot Saddam.