Axén Olin sålde ut hela förorten

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Högdalens centrum skiljer sig knappast från rader av andra förortscentrum runt om i landet. Inte från Centrum i Vivalla eller torget i Västra Frölunda. Kanske inte ens från centrum i Ludvika eller Karlskoga: Konsumbutiken med sin stundtals lite buttra personal. Eller från Café Engelbrekt där Wanja Lundby-Wedins mor en gång arbetade och den numera tomma postlokalen. Medan den ännu rymde ett postkontor rånades den fler gånger än jag kan minnas.

Den klassiska fiskaffären, berömd för sina sillbullar, låg granne med en nyöppnad järnhandel, flera frisörsalonger och ett par av de alltmer sällsynta korvkioskerna.

Ledighetskommittén möttes utanför Systembolaget, väktarna i tunnelbanan och de innebandyklädda ungdomarna förberedde turnering i sporthallen.

För mig har det blivit något av en hembygd.

I förra veckan såldes alltihop till det brittiska fastighetsbolaget Boultbee.

Kommersiella fastigheter tillhör inte kärnverksamheten, förklarade finansborgarrådet Kristina Axén Olin och räknade förtjust de drygt 10 miljarder kronor som företaget betalat för Högdalens centrum och nio andra affärscentra runt om i Stockholm. 400 affärer fick i ett slag en privat hyresvärd.

Högdalen är en av de förorter som på femtiotalet planerades efter ABC-modellen. Förorten, den nya staden, skulle inte bara erbjuda boende utan också arbete och handel. Kanske till och med en smula kultur och rekreation. Lite som en stad i staden, planerad och genomförd efter demokratiska beslut.

I?dag kan vi väl säga att det gick sådär.

Förorterna har knappast blivit några ABC-samhällen. I?stället är de just förorter, där de boende pendlar ut och de flesta som arbetar pendlar in.

Handel, boende och rekreation har nog fungerat bättre.

Bostäderna blandas av hyreslägenheter, bostadsrätter och radhus. Det skapar en mix av människor som skulle kännas igen från vilket medelstort svenskt samhälle som helst.

Kyrkan i Högdalen är i sin något märkliga gestalt vacker, biblioteket en självklar samlingspunkt. Och idrottshallen känns som en av de pelare områdets identitet vilar på.

Och till sist finns centrumanläggningen, den som nu sålts till det brittiska företaget.

För mig handlar det om en del av vardagsmiljön som gått under klubban. För de affärsägare som driver de små affärerna i centrum om betydligt mer.

Ett livsverk vars grund plötsligt skakar.

På andra platser där Boultbee tagit över har små affärsidkare uppmanats flytta. De har inte platsat i ”konceptet”.

Jag vet inte hur det kommer att påverka den affär där jag brukar köpa mina jeans, färghandlaren eller de små tobakisterna.

Kommer de att platsa?

Det Axén Olin, Mats Odell och alla andra utförsäljningsivrare just nu gör är att spola ut tanken på ett samhälleligt ansvar. Boendet ska marknadsanpassas, det offentliga rummet kapitaliseras och infrastrukturen privatiseras.

Visionen om en demokrati som fysiskt skapar sitt samhälle har aldrig varit mer avlägsen.

Ingvar Persson