Har EU verkligen plats för Persson och Berlusconi?
Norpar åt mig ett ex av Ordfront från kulturredaktionen. Göran Greider skriver där om kamraten från Vingåker. En mening lyder så här: ”Jag tvivlar på att Persson egentligen är för EMU!” Det enda positiva Greider kom på att skriva om statsministern.
Greider har fel. Jag har helt nyligen hört Persson berätta om sin intellektuella resa från EMU-skeptiker till euro-evangelist. För egen del tror jag att EMU är Perssons sista verkligt stora uppdrag i Sverige. Han längtar till Europa, till män som förstår honom: Tony, Jacques, Gerhard och till och med till danske statsministern, som häromdagen utsågs till något slags amerikansk hedersmedborgare.
Göran Persson talar numera rentav väl om kommissionen. Han är rädd för att dess makt ska bli alltför beskuren av Giscards konvent.
En klok hållning som öppnar vägen både till ordförandeposten i EU-kommissionen och till presidentskapet i Rådet.
Vice presidentskapet, eller om det blir en utrikesministerpost, vill Persson inte ha. Sånt är till för någon från småländerna, för någon av de sju dvärgarna.
Persson är bekymrad över läget. Den borgerliga oppositionen är nerlagd och all betydelsefull politisk strid står mellan socialdemokrater. Förhållandet till LO är dystert. Inte som l996 när kongressen tog emot honom med samlad iskall kyla. Men dystert. Och buffertfonderna var obegripliga.
Perssons eget förbund, Handels, säger nej. Och vill rensa ut en smula bland ombudsmän som vill växla till sig euro. Hårdare tag än Perssons. De två statssekreterarna hade, långt före statsministerns tillrättavisning, förstått att de gör större nytta i kanslihuset än som ledare för nej-kampanjen.
Kanske hoppas Göran Persson på Kommunals Ylva Thörn. Hon kan upprepa sin företrädare Lillemor Arvidssons ja från EU-omröstningen. Det gjorde Sverige europeiskt eller vad vi nu blev.
Den svenska striden om public service är tydligt EU-anpassad, mest italiensk. Hos oss går tv:n till socialdemokraterna och radion till moderaterna. I det tidigare demokratiska Italien tillföll tv-kanalen Rai 1 alltid kristdemokraterna, 2:an fick deras regeringsallierade och Rai 3 tog vänsteroppositionen hand om. Lottizzazione kallades det.
I veckan drar Fredrik Reinfeldt radiolotten. Vem vinner ordförandeskapet i Sveriges Radio? Kanske rentav Carl Bildt, som tidigare tackade nej till en annan vinstlott: generaldirektör för Luftfartsverket.
Den 1 juli blir Silvio Berslusconi ordförande i EU. I måndags klev han på sina höga klackar in i rättssalen. Han skulle reda ut sin skuld i en muthärva. Han försvarade sig inte, i stället anklagade han landets domare för att planera en statskupp. Rättssystemet ligger i händerna på jacobiner, samhällsomstörtare och vänsteraktivister, sa han. Politikerna måste ta över juridiken, krävde han.
Några dagar tidigare hade Berlusconis nära medarbetare och förre försvarsminister Cesare Preventi dömts till elva års fängelse. Han hade mutat domare för att hjälpa Berlusconi att införliva det jättelika livsmedelsbolaget SME med sitt imperium.
Berlusconi, med en förmögenhet på 100 miljarder kronor och nära nog total mediekontroll, kämpar för att parlamentet ska återinföra immunitet, i första hand för ministrar. Han skulle då befrias från alla väntade domar. Hans nära medarbetare kunde byta långa fängelsestraff mot sina privata palats. Ungefär som alla de skattesmitare Berlusconi tidigare beviljat amnesti.
Kan verkligen EU ha en ordförande som byter mot grundläggande demokratiska principer, mot juridikens oberoende och som systematiskt blandar samman sina privatintressen med nationens?
Primo Levi, den italienske författaren som överlevde Auschwitz, skrev: Varje tidsålder har sin sorts fascism. Den behöver inte skapas med våld. Det kan räcka med att manipulera opinionen och förgifta rättssystemet.