Finns Alliansen mer än som varumärke?
– En viktig sak för oss är att vi på ett respektfullt sätt får S att förstå att de inte kommer få bilda nästa regering. Det handlar om valresultatet, inget annat. Valresultatet och Alliansens enighet leder till att de inte får bilda nästa regering, säger Ulf Kristersson (M) till Aftonbladets Pär Karlsson.
Intervjun, som publiceras i dag, är väl värd att läsa i sin helhet. Det är ett fönster in i en alternativ verklighet.
Det är något hos Ulf Kristerssons stil efter valet som leder tankarna till humorserien ”Starke man” i SVT för knappt tio år sedan. Huvudpersonen är kommunalrådet Lars-Göran Bengtsson i fiktiva Svinarp. Kommunen har av pressen utnämnts till Skånes näst tråkigaste och Bengtsson försöker styra med lillgammal järnhand. Det går sådär.
Bengtssons tvärsäkerhet och försök att peka med hela handen slutar alltid i en enda röra.
Alternativa fakta
Jag ska erkänna att jag först betraktade Moderaternas prat om att alliansen är större än de rödgröna som ett skämt. Eftersom Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har fler mandat i riksdagen än Allianspartierna kan ingen på fullt allvar argumentera för motsatsen. Men jag hade fel.
Enligt Ulf Kristerssons alternativa fakta har han rätt att bestämma att Vänsterpartiet inte ingår i vänsterblocket trots att de alltid gjort det. Samtidigt som han hävdade detta offentligt pågick som vanligt förhandlingar mellan blocken om fördelningen av platser i riksdagens utskott. Tobias Billström (M) förhandlade för de fyra Allianspartierna och Anders Ygeman (S) för de tre rödgröna. Och samtidigt röstade de rödgröna tillsammans fram Vänsterpartiets Lotta Johnsson Fornarve till andre vice talman mot Björn Söder.
Vid riksdagens voteringsmaskin kommer alltid 144 rödgröna mandat vara fler än de borgerligas 143. Så länge inte SD ingår i Alliansen är de mindre.
Men att de rödgröna säger att de är ett block, förhandlar som ett block och röstar som ett block spelar ingen roll. Kristersson har nämligen bestämt att de inte är det.
Lars-Göran Bengtsson kunde inte sagt det bättre.
”Alliansen”
Ulf Kristersson gör även anspråk på att leda en enad allians. Vad menas egentligen med det?
Alliansen har ingen gemensam budget och hade inget gemensamt valmanifest. De ger inte heller samma besked i regeringsfrågan. Efter valförlusten 2014 gick de fyra borgerliga partierna avsiktligt åt olika håll för att renodla sin politik och få ny energi. De har nu distinkt olika syn i frågor som migration, ekonomisk politik, utrikespolitik, försvaret, sjukvårdens organisering, skolan, jämställdhet och så vidare.
När Fredrik Reinfeldt grundade Alliansen arbetade de i tre års tid med att förbereda reformer, förhandla och lära känna varandra innan de kunde regera ihop. Ulf Kristersson har inte gjort något av detta.
Alliansen finns som form, som varumärke, men saknar helt enighet på de områden Reinfeldt lade mest tid på att förbereda: regeringsfrågan och de offentliga finanserna.
På tisdag börjar nästa talmansrunda. Frågan är om Alliansen finns dagen efter, mer än som varumärke alltså?
Osund relation till makt
Moderaterna verkar se regeringsmakten som sin födslorätt. Retoriken blir en paradox. De kallar socialdemokraterna för maktgalna men själva vill de regera trots att Alliansen i varje votering kommer att vara mindre än de rödgröna. Men om inte väljarna gett dem mandat, vem har då gjort det?
Partiet verkar ha utvecklat en ganska osund relation till makt. Centern och Liberalerna har krävt garantier för att en Alliansregering ska kunna få igenom sin budget utan SD. Det är en rimlig maktstrategisk analys eftersom risken annars är uppenbar att regeringen annars kan falla i december.
Men Kristersson avvisar detta och vill att Centern och Liberalerna ska ändra sig. I klartext kräver han alltså att Lööf och Björklund ska acceptera ett de facto blåbrunt regeringsunderlag.
Men så talar inte en lagledare - så talar Lars-Göran Bengtsson i Skånes näst tråkigaste kommun, Svinarp. Innan han går vidare och trampar i nästa klaver.