Nej, inte vår tids mord på Caesar
Politiker blir ofta avsatta av sina egna partier.
Fråga Konrad Adenauer, eller Margaret Thatcher. Kolla med Australiens två senaste socialdemokratiska premiärministrar, Julia Gillard och Kevin Rudd. Följ tjafset och intrigerna i brittisk politik en vanlig torsdag och du kommer omedelbart att inse att nej, Håkan Juholts avgång var inte vår tids mord på Caesar.
Daniel Suhonen som var hemlig talskrivare åt Håkan Juholt beskrev i veckan händelserna på detta sätt. Vår tids mord på Caesar. Håkan Juholt som mördas av sina egna senatorer, drar togan över huvudet och sjunker ner framför Pompejus staty.
Et tu, Carin Jämtin?
Japp.
Två saker förvånar mig när jag läser Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan”. För det första att den inte alls är dålig. Av förhandssnacket att döma hade jag förväntat mig mycket mer dolkstötslegender från 1990-talets SSU-strider än vad som faktiskt existerar i boken. Dessa bitar finns med och i någon mån är de allestädes närvarande, men eftersom SSU-striderna är så obegripliga för alla som inte var med kommer varje normalt funtad läsare bara att hoppa över dem.
Eventuellt helt enkelt inte att fatta.
Betydligt viktigare är att stora delar av boken faktiskt tycks driven av en genuin vilja att skildra det som hände under Juholts partiledarskap. Så som Daniel Suhonen uppfattade det.
Ja, Suhonen lägger en konspirationsteori över verkligheten: att välfärdsoligarker infiltrerat partihögern och därför avsatte Juholt.
Men konspirationsteorin kan man faktiskt bortse från.
Boken har många andra kvaliteter.
Det andra som förvånar mig är vilka relativt intelligenta och eftertänksamma ting som verkar sägas i Socialdemokraternas VU. Suhonen har haft ett unikt källmaterial i bemärkelsen att han har lyckats tillskansa sig de hemligstämplade protokollen och bandinspelningarna. Och folk säger faktiskt smarta grejer. Samtliga ledamöter från Helen Fritzon till Mikael Damberg framstår som intelligenta personer som försöker hantera en mycket pressad situation. Suhonen försöker måla ut Mikael Damberg som ondskefullt högerspöke men han framstår snarast som en smart men konflikträdd kille.
De som kommer fram mest negativt i boken är Mona Sahlin och Håkan Juholt.
Sahlin är den illojala föredettingen som fnissar bakom Juholts rygg tillsammans med sina tuffa kompisar i rökrutan.
Juholt är den välvillige men alltmer självupptagne amatören, uppenbart oförmögen att hantera verkligheten.
Han är dock inte utan charm.
Du börjar bli tjock: farligt, osexigt, dumt skriver rådgivaren Suhonen i ett sms.
Ska dö fet svarar Juholt.
Ett av de mer chockerande avsnitten är när Juholt förklarar för en oförstående Suhonen varför han har valt Tommy Waidelich till ekonomisk politisk talesperson.
Kan du inte din Machiavelli? säger Juholt. Han förklarar att om Waidelich blir finansministerkandidat kommer han att toppa Stockholms läns riksdagslista, därmed kommer Mikael Damberg, från samma distrikt, att halka ner till tredje plats.
Här har vi alltså en partiledare som motiverar sitt val av finansminister med vilken effekt det kommer att få på Mikael Dambergs makt i ett enskilt partidistrikt. En person som ser på verkligheten med den här formen av falangstinna SSU-ögon är djupt olämplig att leda det socialdemokratiska partiet.
Dessutom är det fel: Mikael Damberg var ordförande i nämnda distrikt.
Därmed skulle han ändå ha toppat listan, vilken han mycket riktigt gjorde i valet 2014 trots att Waidelichs efterträdare Magdalena Andersson finns i samma valkrets.
Håkan Juholt kanske kan sin Machiavelli. Men inte det parti han var satt att leda.
En av de stora lärdomar som man kan dra från boken är att Socialdemokraterna inte kan ha en partiledare som bara uppfattar sig representera en del av partiet.
Det fungerade inte med Mona Sahlin. Och det fungerade inte med Håkan Juholt.
Socialdemokratin är en koalition. Daniel Suhonen framställer VU-ledamöterna som illojala med Juholt, men de agerade på mandat från sina distrikt. I ett läge när partiet befinner sig i fritt fall, ska man då vara lojal med ledaren, eller med partiet?
Socialdemokraterna sitter i dag i regeringsställning. Det borde vara svar nog på den frågan.
Daniel Suhonens konspirationsteorier må vara galna men det betyder inte att man ska avfärda boken.
Tvärtom.
Den lyckas peka ut ett antal mycket viktiga saker.
Det ena är vikten av öppenhet.
När det blir dags för Socialdemokraterna att välja en ny partiledare kommer detta inte kunna ske genom en kupp bakom stängda dörrar. Så valdes Håkan Juholt och så sattes scenen för hela tragedin.
Det andra är den naivitet som präglar vårt förhållande till lobbyister och pr-konsulter. Suhonen ser detta främst som ett problem för det socialdemokratiska partiet men det är faktiskt ett demokratiskt problem för hela Sverige.
Moderaterna har fingrarna långt djupare i den här syltburken.
Visst, det är bra att folk rör sig mellan politik och näringsliv. Men det betyder inte att det är bra att folk rör sig mellan politik och näringsliv inom samma område, omedelbart och utan vettiga regleringar.
Den nya regeringen bör tillsätta en utredning som på djupet tittar på de nya korruptionsriskerna. Och ja, det socialdemokratiska partiet bör även självt fundera på hur det hanterar dessa ting.
Och dessa personer.
För att ta det hela tillbaka till romarriket:
”Caesars hustru får inte ens misstänkas.”