Volvo – lika svenskt som knäckebröd
Volvo har blivit svenskt kulturarv. Lite som folkdräkter, ärtsoppa och kaffe med kask.
Minnesgoda läsare vet att jag som ägare till en Volvo 210?–?Duetten till vardags?–?upplever det.
På bensinstationer och parkeringsplatser lockar bilen fram leenden. Inte ens dundret när den bakre ljuddämparen lossnat skapar irritation.
Jag får del av minnen från en tid när familjen färdades längs landsvägen i den första bilen, ofta en PV.
Rykten om Volvo skapar rubriker. Inte bara för att det gäller svensk kulturhistoria, utan också eftersom det handlar om den industriella ryggraden i vår ekonomi.
”Inget land är mer beroende av bilindustrin”, sa Göran Persson på Gotland.
Han är konsult, men påståendet är ändå sant.
Numer fattas besluten om västsvensk bilindustri långt borta. Tydligast har det synts hos Saab. När GM-ledningen för tre år sedan förklarade att Trollhättefabriken skulle tävla om att bygga framtidens Saab-bilar signalerades en ny tid.
Redan år 2003 fick dock de anställda på Volvos motorfabrik i Skövde veta hur det kan vara att arbeta för en global koncern. Fordledningen bestämde, sannolikt med hjälp av en påse EU-stöd, att låta fabriken i Wales tillverka den nya sexcylindriga motor som utvecklats av Volvo.
Också ett slags kulturhistoria.
”Visst var det lättare när vd:n satt här”, sa Volvofackets ordförande Olle Ludvigsson till mig för ett par år sedan.
Tanken på en svenskägd personbilstillverkare sätter känslorna i svang. Men är det realistiskt?
Bilexperter har de senaste dagarna givit alla tänkbara svar.
Ingen tvivlar på att bilindustrin är en av de hårdaste branscher som finns. Kostnaderna för att ta fram nya modeller är enorma. Konkurrensen från de asiatiska jätteekonomierna har bara börjat.
Till det kommer klimat- och energifrågorna. För första gången på hundra år står fordonsindustrin inför ett verkligt skifte av teknologi.
Annars går jorden under.
Det låter som argument för starkast möjliga internationella samarbete.
Å andra sidan har världens bilindustri, kanske just tack vare sin storlek, ofta agerat bromskloss för nödvändiga tekniksprång. En av svensk bilindustris storhetstider inleddes faktiskt dessutom sedan ingenjörerna i Trollhättan lärt sig använda turbo av Scania. Det talar för ett samarbete med en lastbilstillverkare.
Framtiden borde avgöras av villkoren för de anställda på Torslanda. Så lär det knappast bli.
Säljs Volvo är det för att fylla på Fords sinande kassa, och till sist är det vad som räknas.
En sak är i alla fall klar.
Så länge min Volvo rullar hoppas jag den påminner människor om det bästa med vårt samhälle, precis som knäckebröd, kaviar och sommarregn.
Det kan ingen globalisering ändra på.