Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Vera Drake och Carla Sofia är inga mördare

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-20

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Civilklädda poliser kommer för att arrestera Vera Drake, mitt under förlovningsmiddagen för hennes dotter. Vera säger:

– Jag vet varför ni är här.

– För att jag hjälper unga flickor.

– När de inte kan klara sig.

Mike Leighs nya film tar strypgrepp på abortfrågan. I centrum står arbetarkvinnan Vera. Hon parar sin närmast ängsliga omtänksamhet (”Shall I put the kettle on, dear?”) med ett brinnande rättvisepatos som får henne att gå runt i Londons East End och hjälpa fattiga kvinnor med aborter.

Hon tar inte betalt och allt sker i största hemlighet. Inte ens Veras make vet vad som pågår. Det är naturligtvis typiskt: när lagen förvägrar kvinnor makten över sina kroppar måste de ta ansvar för sig själva i smyg, med hjälp av varandra. Kvinnor blir brottslingar just för att de är kvinnor.

”Hur mycket vi än hoppas på att även mannen tar sitt ansvar, särskilt i vårt eget upplysta tidevarv, så är det ett historiskt faktum att killen alltid kan få sig ett knull medan det är flickan som står kvar med problemet. Denna film handlar om en person, vars uppgift det är att lösa detta problem”, säger Mike Leigh i Svenska Dagbladet.

Handlingen utspelar sig under 1950-talet, vilar på den abortlagstiftning som rådde i England fram till 1967. Men filmen är blixtrande aktuell, den kunde lika gärna ha utspelats i Europa 2005.

I höstas ställdes 21-åriga Carla Sofia inför rätta i Portugal. Hon var 17 år när hon blev gravid i ett förhållande utan framtid.

Desperat och fattig köpte hon fem tabletter Mosipostrol av en väninna. Carla tog tabletterna som hon skulle, men värken och blödningarna tvingade henne att uppsöka sjukhus.

Sjuksköterskan anmälde Carla för illegal abort och polisen förhörde henne i sjukhuskorridoren – utan någon advokat närvarande.

I Portugal straffas aborter med fängelse. Kvinnor som gör abort, anhöriga som stöttar dem, sjukvårdspersonal som hjälper dem – alla riskerar att straffas.

”Inte ens taxichaufförerna slipper undan, också de kan dras inför rätta om de kan misstänkas för att ha medverkat till att möjliggöra en abort”, skriver Cecilia Costa, portugisisk psykolog och abortrådgivare.

EU och FN är under reaktionär attack. Den katolska kyrkan och USA:s högerkristna administration gör gemensam sak i kampen mot de fria aborterna. Vatikanen öppnar lobbyingkontor i Bryssel. President Bush stryper alla ekonomiska bidrag till organisationer som informerar om abort.

När italienskan Rita Ferdezzi nyligen valde att dö för att kunna föda sitt tredje barn – hennes cancerbehandling hade krävt att hon gjorde abort – hyllades hon av ärkebiskop Elio Sgreccia i Vatikanens tidning:

”Hon handlade hjältemodigt vilket är värt vår ovillkorliga respekt.” Nu spekuleras det i om Rita kan bli helgonförklarad.

Vatikanen glorifierar en fullständigt outhärdlig situation, talar om för andra kvinnor att de borde göra samma val. Kan den förnedrande synen på kvinnan bli tydligare? Hon reduceras till en äggkläckningsmaskin, har inget eget människovärde utan är bara värd det liv hennes kropp kan uppbringa.

Förbjudna aborter innebär knappast att fler liv väcks, snarare att fler liv går till spillo. Legala och säkra aborter ersätts alltid av illegala och osäkra.

I världen sker 20 miljoner illegala aborter om året. 80 000 av kvinnorna dör. Sedan har abortmotståndarna mage att tala om abortförbud som livgivande, mage att kalla kvinnor som gör abort för mördare.

Filmens Vera Drake och verklighetens Carla Sofia är inga mördare. De är kvinnor som måste ta ansvar för sina egna liv och kroppar fast staten och kyrkan och manssamhället förbjudit dem att göra det.

Åsa Petersen

Följ ämnen i artikeln