Krig och fred i en medelstor stad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-04
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En man som arbetar här på en skola hämtade på hotellet. Den första höststormen ven bland kransförsäljarna borta på torget.
– Ber om ursäkt för vädret, sa Växjömannen som hämtade mig.
– Jag har varit här förr, sa jag. I Växjö är det antingen översvämning eller värmerekord.
Vi körde till Kungsmadskolan och gick in ett ljust varmt bibliotek. Jag var imponerad över att de hade en hel hylla Naipaul, nye Nobelpristagaren, och böcker framlagda om nazismen och världskriget. Det var det jag skulle tala med gymnasisterna om fast jag var nervös som vanligt. Men de satt lyssnande och en ställde en fråga som jag inte tänkt på själv.
– Bra skola, sa jag till läraren efteråt.
– Jodå, sa han. Men på kvällarna nere på stan, då kan också våra bli inblandade. Det blir våldsammare allt längre ner i åldrarna. I Växjö också.
Nästa dag är det på universitetet. Växjös nya stolthet. Södra Sveriges största byggarbetsplats, säger en av lärarna och slår ut med handen mot glasväggarna som blåsten nu vräker hela trädgrenar mot.
Vi sitter i ett stilla rum och talar ändå bara om det där kriget, nazismen, förintelsen, det gamla vanliga våldet. Efteråt kommer en kvinna fram och säger att vid krigsslutet flydde hennes föräldrar västerut undan Röda armén. Så här offentligt kan hon fortfarande inte tala om det, en bror blev kvar någonstans på vägen, nu är de glada att vara i fredliga Sverige.
Läraren som håller i seminariet måste skynda till tåget till Lund där han fortfarande bor.
– Det är lite upprört i vårt kvarter, säger han. Häromdagen blev en 19-årig flicka våldtagen på vägen till tåget.
En kväll firar de Bokens dag. Folk strömmar till Konserthuset, tillresta författare framträder, Växjös prisbelönta kammarmusiker spelar Mozart.
– Kan det bli bättre, frågar jag kvällens konferencier Lisa Syrén. Hon som annars sitter i radions Karlavagnen och kan prata i telefon kväll efter kväll med så kallade vanliga människor.
Hon ser sig omkring på de goda Växjöborgarna, sen sänker hon rösten till mig:
– Du, åk ut till de nya bostadsområdena. Araby. Dalbo. Då är du långt från den här världen.
Vid stationen ser jag Tingsrydbussen just ge sig iväg. Den som går till sommarhuset, det är bara några mil till.
Jag står i blåsten vid Växjö station och tänker på en dag i somras då vi låg på den solblanka Åsnen i Lasses båt och spanade efter fiskgjusar.
Vi såg ju inga men vad gjorde det, så varmt och fridfullt som det var.
Inte nu. Nu hinner jag bara läsa Tingsrydsidan i lokaltidningen. De har en sådan spalt med polisrapporter som storstadstidningarna brukar ha.
Så här var det en vanlig höstdag i lilla Tingsryds kommun:
06.36 Inbrott, Linneryd
08.48 Inbrott, Furuvägen
09.21 Inbrott, Andviksvägen
09.30 Inbrott, Sjövägen
09.59 Inbrott, Boaryd
13.50 Inbrott, Karlsvägen
13.52 Inbrott, Skogsnäs
17.36 Rattfylleri, Bredebäckshult
När jag skriver detta är jag tillbaka i Stockholm. X2000 tog denna fredag tolv timmar på sig upp från Småland. Det hände något med elektriciteten, 300 passagerare blev sittande i mörkret i timtal tills vi evakuerades över till bussar. Stora störningar i övrig trafik.
När jag äntligen kom hem satte jag på radion.
Nu skulle man vara med bland nyheterna!
Men det vara bara det vanliga våldet i Mellanöstern och Nordirland.