Kom igen gubbar – våga vara er själva
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-01
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I dag inviger fotbollslegendaren Glenn Hysén Stockholm Pride.
Han är kontroversiell som talare, inte bara för att han för sex år sedan slog ner en man som ”tog honom på picken”.
Tidningen Stockholm City frågar Glenn Hysén: ”Varför är det så hårt snack i omklädningsrummen?”
Han svarar: ”Så har det alltid varit, kommer alltid att vara [...] Det är ju inte så att du bara skämtar om bögar, du skämtar om allt. Katastrofer, om judar, om dvärgar och alla. Det är inte frågan om att man tycker illa om någon för det. Rätt eller fel, jargongen är sådan bara.”
Det är lätt för Glenn Hysén att säga, tänker jag. Han är varken juden, bögen eller den kortväxte som det ”skämtas” om. Han är en sån manlig man som går hem i omklädningsrummen.
Etnologen Jesper Fundberg har skrivit avhandlingen ”Kom igen, gubbar!” (Carlssons) om pojkfotboll som manlig fostringsmiljö. Under fyra år följde Fundberg ett pojkfotbollslag på träningar och matcher. I går föreläste han på Stockholm Pride.
Jag hoppas Glenn Hysén lyssnade noga. Han var nämligen där.
Fundberg berättar om tränaren ”Lasse”. På en turnering i Danmark ropar han till laget: ”Jag är stolt att ni har med er luftmadrasser och inte tältsängar. Skönt att man inte är ute och åker med några kärringar!”
Fotbollspojkarna, mellan 11 och 14 år gamla, kämpar hårt för att vara såna män som man ”ska”. Kramarna på fotbollsplanen och den nära vänskapen i laget måste hela tiden vägas upp med bögskämt av typen: ”Två decimeters bögavstånd, skärp dig!”
Fundberg upptäcker tre stereotyper som fotbollspojkarna tar spjärn mot för att definiera sin manlighet. De är Kärringen, Bögen och Invandrarkillen: ”Tre fyrar på manlighetens hav som det gäller att inte krocka med.”
Spelarna och deras tränare säger att de bara ”skämtar” och ”berättar historier” som inte betyder så mycket. Fel, hävdar Fundberg. Skämten och historierna är på allvar eftersom de formar pojkarnas identitet och mansideal:
”I omklädningsrummen hyllas grabbighet. Där hyllas en gubbe som vägrar vara liberal. Som vägrar erkänna mer jämställdhet och mindre homofobi i samhället, som vägrar acceptera minoriteter.”
Årets Stockholm Pride har sport som tema. Inget kunde vara mer angeläget. Vid sidan om homofobin i idrottsrörelsen finns tystnaden.
”Hbt är inte en del av sporten. Eller det är en del, men den är inte synlig. Sporten uppfostrar flickor och pojkar till heterosexuella män och kvinnor [...] Jag trodde det skulle bli ramaskri i min pingisklubb när jag kom ut som transperson men det blev tyst”, säger hbt-aktivisten Elias Johansson som har spelat elitpingis.
Idrottsrörelsen måste skärpa sig. Sport är en stor del av livet för väldigt många unga människor. I omklädningsrummen och på matcherna tar de sina första steg mot vuxenlivet. Där måste reglerna vara solklara: Här får alla vara sig själva. Här råder respekt.
Vuxna idrottare som viftar bort homofobin i sporten med att ”jargongen bara är sån” gör väldigt många flickor och pojkar illa.