Nu vill S tvinga Riksbanken att bry sig om jobb
I går kom Stefan Löfven med ett glädjande besked. Om Socialdemokraterna vinner valet vill partiet överväga att ge Riksbanken ett sysselsättningsmål.
Det är det största som hänt inom svensk penningpolitik på 20 år.
Dagens regelverk för Riksbanken skapades på 90-talet. Då var hotet från hög inflation den stora frågan. Riksbanken blev oberoende och skulle fokusera på en enda sak – stabila priser.
I dag ser världen annorlunda ut. Europas ekonomier står och stampar. Hotet mot en väl fungerande ekonomi är i dag inte inflation utan bristen på tillväxt och arbetslöshet som permanentas på höga nivåer.
Ett sysselsättningsmål skulle pressa Riksbanken att ta hänsyn till läget på arbetsmarknaden när de fattar sina räntebeslut. Inflationsmålet finns kvar, men penningpolitiken ska förutom detta styra mot full sysselsättning.
Förslaget är varken unikt eller särskilt radikalt – ett sådant mål har till exempel den amerikanska centralbanken Federal Reserve.
De som invänder mot idén menar att det blir svårare att styra mot ett dubbelt mål och att sysselsättningen redan – indirekt – är viktig för Riksbanken.
Problemet med det resonemanget är att det motbevisas av verkligheten.
I många års tid har Riksbanken nu kraftigt missat sitt eget inflationsmål. Orsaken är missbedömningar och att man prioriterat andra saker. De senaste åren har man hållit uppe räntan eftersom man oroat sig för hushållens belåning och höga bostadspriser.
När inflationen är för låg betyder det att aktiviteten i ekonomin är mindre än vad den borde vara. Och att arbetslösheten blir högre.
Enligt förre vice riksbankschefen Lars E O Svensson kan Riksbankens flopp ha lett till att 40 000 personer gått arbetslösa i onödan.
I dag finns det varningssignaler om att Sverige kan vara på gränsen till deflation – negativ inflation. Det är ett extremt destruktivt läge för en ekonomi.
Riksbankschefen Stefan Ingves har kritiserats av bland annat nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Han har kritiserat Ingves för att ha ägnat sig åt ”sadomonetarism”, där Sverige piskas med stram penningpolitik oavsett vad effekterna blir på tillväxt och arbetslöshet.
Att ge Riksbanken ett sysselsättningsmål skulle tvinga Stefan Ingves att lyfta blicken från bostadspriserna i Stockholms välbeställda förorter.
Både Stefan Ingves och Anders Borg har vägrat se hotet från en långvarigt hög arbetslöshet.
Resultatet har blivit att allt fler tappat eller aldrig lyckats få ett fotfäste på arbetsmarknaden. Kostnaderna för detta är enorma – både för den som drabbas och för hela det svenska samhället.
Det är dags för en ny ekonomisk politik som inte går ut på att piska de arbetslösa. Både i Riksbanken och Rosenbad.