Riksdagsledamöter ska inte ha frikort
Makthavare får räkna med att granskas
Politiken har handlat mycket om avgångar den senaste tiden. Emma Carlsson Löfdahl som fram till i dag har varit liberal riksdagsledamot är det senaste exemplet. När Aftonbladet avslöjade hennes oblyga trixande för att maximera bostadsersättningen från skattebetalarna blev hon omöjlig i sitt parti.
Samma sak kan vi säga om EU-parlamentarikern Cecilia Wikström som i helgen bryskt plockades bort från Liberalernas lista i EU-parlamentsvalet. Att varje månad kassera in en utmärkt månadsinkomst och påstå att det inte påverkar ens oberoende är förstås rent trams. Inte ens en självbelåten liberal tar hem det spelet.
Wikström stannar i sitt parti men ska i fortsättningen ägna all sin tid åt lönsammare aktiviteter än politik. Carlsson Löfdahl stannar däremot kvar i riksdagen, men lämnar sitt parti. Lyckas hon hålla sig kvar mandatperioden ut väntar en mångmiljonfallskärm. Så länge reglerna tillåter tänker hon säkert också fortsätta att begära ersättning för den hyra hennes man tar ut.
Inte bara liberaler som avgår
Det är dock inte bara liberaler som avgår. Centerikonen Eskil Erlandsson tvingades i förra veckan lämna sin riksdagsbänk efter det som partiledningen med en förskönande omskrivning kallar "olämpligt uppträdande". Sexuella trakasserier säger vi andra.
Den senaste veckan kan ses som en fortsättning på förra årets skandaler kring riksdagsledamöter och parlamentariker. Aftonbladets stora granskning Maktens kvitton har tidigare tvingat fyra riksdagsledamöter, två kristdemokrater, en moderat och en sverigedemokrat, att lämna sina platser efter småaktigt fiffel med hotellnotor, taxikvitton och reseräkningar.
Som skandaler betraktat är det mesta både sjaskigt och trist, men att våra parlamentariker hamnat i centrum just nu är kanske ingen tillfällighet.
Vi har vant oss vid affärer som handlar om statsråd, partiledare och generaldirektörer. Det har varit vidlyftigt användande av kontokort, generösa representationsvanor, underliga bostadsersättningar och astronomiska telefonräkningar. Vi har kunnat läsa om taxivanor och märkliga turer med regeringsplanet. Men det har som sagt handlat om personer i det vi uppfattar som den yttersta makteliten.
Riksdagspolitiker är okända
Dit har knappast riksdagsledamöter eller EU-parlamentariker räknats, utom möjligen i sina egna ögon. De flesta riksdagsledamöter är helt okända och i svensk politik har parlamentet i allmänhet tjänstgjort som ett transportkompani åt regeringen och den egna partiledningen.
Höstens regeringskris påminner oss om att den tiden kan vara slut. Det var riksdagen som försatte landet i en svår politisk situation, och det var riksdagen som till slut hittade ett sätt att komma ur den situationen. Det hängde faktiskt på varje riksdagsledamot, eftersom krisen skapat spänningar i alla partier utom möjligen Kristdemokraterna.
Riksdagspolitikerna har trätt fram ur en förlåtande skugga, och det som avslöjats av ljuset är inte alltid så smickrande. Men granskningarna och frågorna är priset riksdagsledamöterna får betala för sitt ökande inflytande. Det borde vara uppmuntrande för våra parlamentariker, om man nu bara kan hålla sig borta från "olämpligt beteende" och småaktigt fifflande.