Sälarna dör sen så vinner de valet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-02
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När valsegern såg ut att vara i en liten ask måste det komma nervösa utbrott.
Som nyligen när jag en festkväll hörde en socialdemokratisk veteran säga att han hade hört att det är något på gång med sälarna. Som valsommaren 1988 då det flöt upp sälar längs svenska kusten och så röstade folk på miljöpartiet. Vem kan konkurrera med en döende säls stora ögon?
Och jag tänkte: Nu är de hispiga i stora partiet.
Det gick några dagar och så dök de första bilderna upp med sälar på västkusten.
En dag till och så lämnade stockholmspartiet stadshuskoalitionen på en annan miljöfråga. Fast tidningarna mest lät sina fartblinda bilskribenter kommentera det. I går skrev dock till och med Dagens Nyheters ledarsida att Stockholm ”håller på att proppas igen av bilar”.
Jag, som är rädd för alla bilar utom yrkesförarnas, var med vid tillkomsten av Sveriges första nationalstadspark som stockholmspartiet nu vill skydda mot en ny autostrada. Där ute vid Brunnsviken hade jag fått lära mig ta in flyttfågelsträck i kikaren. Och en dag fick vi besök av miljöministern, då en centerpartist. På den tiden de också var miljöparti.
Många minns hur svårt Palme hade att klara sin starkaste motståndare, centerledaren Fälldin, när denne agiterade mot kärnkraft. Och hur nerverna dallrade när Palmes egen tidigare minister Alva Myrdal skrev ett avvikande inlägg i DN inför 1980 års folkomröstning om kärnkraften. Det var då Palme drog till med det som ofta citerats: ”Hon ska alltid sjunga med änglarna.”
Det var till mig han sa det. Det var vi två i ett litet rum på hotell Grand i Vänersborg. Han kom in när han inte kunde sova efter kvällens möte, upprörd sedan han haft flera telefonsamtal med Alva:
– Ett jävla sätt av henne. Tre dagar före folkomröstningen!
Han gick fram och tillbaka i mitt rum, slipsen uppknuten, skjortan till hälften uppknäppt.
– Om du ska hålla på så där ska jag be att få ta fram mitt anteckningsblock, sa jag.
Resten är historia.
Jag ringer min expert i Finland nu när deras miljöparti hoppat av från regeringen i protest mot ett kärnkraftverk. Han är inte imponerad, särskilt som de sagt att de vill sitta i nästa regering igen.
I Tyskland kan De gröna, ledda av den populäre Joscha Fischer, också hamna utanför regeringen efter nästa val.
Och enda supermakten USA? Det har gått långt när tidskriften New Yorker i en ledande artikel kallar Bush ”sämste presidenten någonsin när det gäller miljöfrågor”.
Det var New Yorker som en gång publicerade upptakten till den moderna miljörörelsen, Rachel Carsons ”Tyst vår”. Nu räknar de upp hur Bushadministrationen tar steg tillbaka på område efter område: vägrar följa globala Kyotoavtalet, ger favörer åt kraftbolag, låter skogsbolagen bryta in i nationalparker och öppnar jungfruelig mark i Alaska för oljeexploatering.
Starka skäl för att Gore, som har skrivit en sakkunnig bok om miljön, borde ha blivit president.
Göran Greiders ”Fucking Sverige” är bitvis också en miljöbok, men en där växter och djur inte separeras från samhället. Han lyckas till och med se den inflammerade vargfrågan ur ett klasskampsperspektiv: de som vill ha jakt kommer från arbetarklassen på landet, medelklassen i städerna vill bevara varje varg.
Greider beskriver sin förvåning när han på sin tidningsredaktion i Dalarna fick se en av journalisterna sitta och rengöra ett jaktgevär.
Mycket har jag sett på Aftonbladet men aldrig det. Däremot var jag nära varg senast häromdagen. Kerstin körde oss från sitt hotell i Ekshärad ännu längre in i Värmlandsskogen och i förbigående pekade hon på en dikesren:
– Där gick en varg förra gången vi körde förbi.