Globaliseringen har inte nått badhusen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-16
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
MARSEILLE:
Horace Engdahl har upprört svenska folket, igen. Horace visste att fotbolls-VM pågick.
Han skämtar förstås. Horace är i själva verket en god fotbollskännare. Fotbolls-VM 1994 följde han i detalj och upptäckte de grundläggande sambanden mellan fotboll och balett. Han gjorde en särskilt skarpsinnig analys av Martin Dahlins mål mot Ryssland. Jag kan, vid behov, lägga fram skriftliga bevis.
Torgny Lindgren kan dra vilken landslagsuppställning som helst sedan 1948
Akademien håller andra goda fotbollskännare. AIK:aren Lars Forssell exempelvis och Torgny Lindgren, som kan dra vilken landslagsuppställning som helst sedan 1948.
Möjligen finns här ett samband. Flera Nobelpristagare har varit brinnande fotbollsentusiaster: Japanen Kenzaburo Oé och Albert Camus är de främsta. Latinamerikanen Borges, som självklart borde fått priset, skrev en fin fotbollsessä.
För några år trycktes jag upp mot väggen av en något vinförfriskad framgångsrik poet: ”Jag kommer aldrig att förlåta dig för att du hyllar Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck. Dessa jävla husvagnsfigurer som förstört den svenska fotbollen”.
Poeten sitter inte i akademin. Dit in kommer inte heller Söderberg och Lagerbäck. Däremot upprepar jag mitt gamla krav: Gör de båda till professorer i fotboll. Riktiga professorer, inte hedersprofessorer. En titel inte mycket mer värd än en gammeldags Vasa-orden.
En stekhet Marseille-kväll flyr jag in på biografen Caesar för att se Woody Allens nya film, Hollywood Ending. Ingen av hans allra bästa men ändå med tillräckligt många geniala scener och småblinkningar åt gamla Allen-klassiker. Den glest besatta biosalongen skakar av
applåder efter Allens slutreplik: ”Gudskelov att fransmännen finns.”
All tröst behövs. Det franska fotbollsfiaskot, så lätt att förutse, har blivit statsangelägenhet. President Chirac ger laget sin sympati. Le Monde skriver en djupt skakad ledare om de förlorade illusionerna. Aktiekurserna noterar samma bottenvärden som en fransk anfallsspelare.
Politiken är lika illa. Först tvingas fransmännen välja en småskojare och fifflare till president, för att slippa en gammal högerextremist med erfarenhet som torterare i Algeriet. Därefter stannar mer än var tredje väljare hemma från parlamentsvalen och när de vaknar har de fått en premiärminister, som mest påminner om en fryntlig ”notabel” från ett folklustspel.
Plöjer genom resultaten från Marseille-valet i Främlingslegionens gamla borg, numera förvandlad till militärrestaurang med utsikt över Medelhavet. Upptäcker en liten ljuspunkt, fascisten Mégret har slagits ut ur sitt eget fäste Vitrolles.
Senare får jag en förklaring. Hans nederlag beror inte alls på att han krävde att invandrare och icke-vita skulle bli av med barnbidrag och bostadsbidrag. Valförlusten var en följd av att hans hustru borgmästaren stulit ur kommunkassan.
Globaliseringsentusiasterna från skarpsinniga vetens_kapsmän till dumhögern berättar oupphörligen hur världen krympt och blivit gemensam. Ett fåtal veckor i Asien räcker som dementi. Samtal är fullkomligt uteslutna. Jag kan inte deras språk, de kan inget av mina. Bara en liten färdigskriven lapp på koreanska hjälper taxichauffören att förstå vad jag menar. De skiktande, hierarkiska mönstren följer med ända upp på fotbollsläktaren. Allt är annorlunda, möjligen med undantag av vulgärkommersialismen.
En morgon sjunker jag utmattad ner i Onsen-baden, fyllda av stekheta bassänger, bubbelpooler, svalkande, porlande grottor och hård tvagning. Manlig gemenskap, för en gångs skull under civiliserade former. Då får jag se min duschgranne borsta tänderna och spotta frimodigt mot mitt bås. Sedan tar han fram pimpstenen och rensar bort förhårdnader och låter dem flyta mot mig.
Globaliserigen har inte nått badhusen.