Göran och hans värld

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag hade äntligen fått syn på partikongressens toalett, inklämd i en smal korridor. Då såg jag en stor manlig procession på väg mot mig. Män i mörka kostymer, öronsnäckor, vita skjortor. En av dem pekade mot mig: ”Där är han ju.” Processionens ledare grep tag i mig: ”Du hänger inte ihop”, sa han. ”Våld är nödvändigt ibland.”

Landets statsminister föste mig sakta mot väggen.

Vad skulle hända? Hade jag talat för mycket? Stenen i munnen?

”Självförsvaret”, sa han. ”Tänk på självförsvaret.”

Jag förberedde mitt försvarstal: ”Historien ska ge mig rätt.” Klassiskt.

Just då kom en man fram till oss: ”Eskilstuna-Kuriren, förmodar jag”, sa Persson.

Jag kunde fly. Eskilstuna-Kuriren ska jag minnas med värme.

Kongressen hade ändrat kulisserna. Några röda stänk i stället för turkos. Latin Kings rappade, utan att jag hörde ett ord. Bättre förr när Lars Sellergren spelade Chopin.

Språket förblir lyckligtvis detsamma. Underbart poetiska ord virvlar runt i salen: Är kongressen redo för beslut? Är tilläggsyrkandet rätt uppfattat? Någon däremot? Ordet har begärts av tjugotvå talare. Jag finner att kongressen beslutat följa partistyrelsens förslag. Ulla Lindqvist, LO och före detta Metall, var mästerlig ordförande. Hon redde snabbt ut de mest invecklade propositionsordningar och dunkade ordförandeklubban i bordet, hårt och kraftfullt som i Haydns Pukslagarsymfoni eller Tjajkovskijs 1812.

Perssons ministrar steg in i talarstolarna, kopior av små ulliga moln, och fick betyg av kongressen. Det överlägset högsta till Anna Lindh. På andra plats Bosse Ringholm. Mer statliga pengar och lägre arbetsgivaravgifter till kommuner och landsting. Tunga, välkända vapen i nästa års valkamp. Delad tredjeplats mellan den sympatiskt resonerande Östros och mer överraskande, den för mig okända, skolministern Wärnersson. Hon föredrar tio timmars kongressdebatt framför än trettio sekunder i tv (som att vara bortalag på Söderstadion).

Göran Persson hade detaljreglerat kongressens Afghanistan-debatt. SSU och Kvinnoförbundet iakttog maximal tystnad. Inte ens Broderskapsrörelsen vågade upprepa kritiken mot USA-bomberna utan nöjde sig med att kongressen lovade mat åt afghanerna under ramadan. Något ologiskt med tanke på matvanorna under den perioden.

Vackert tänkt att bjuda in palestiniernas talman Abu Ala och Israels utrikesminister Shimon Peres. Tyvärr använde Peres inte en minut av sitt alltför långa tal till att ens antyda förhandlingslösningar. Bara gammal Israel-propaganda, upprepat i Ekots lördagsintervju. Jag läser ett långt samtal med Yossi Beilin, tidigare israelisk justitieminister, huvudansvarig för Oslo-avtalet och en gång Peres närmaste man. Beilin säger, att det var fel av Peres att gå in i Sharon-regeringen och bedömer det som en ”moralisk skam” att Peres satte sig i en regering med rasisten Rehavam Zeevi. ”Peres påminner om den holländska pojken som stoppade fingret i skyddsvallen och med det trodde att han skulle hejda översvämningarna.”

Gick kongressen till höger eller vänster, förnyade den eller hyllade den traditionerna?

Själv menar jag att kongressen förvandlade SAP till ett europeiskt parti. Socialliberalt i de tunga ekonomiska frågorna. Demokratiska maktbalanser i stället för förändrat ägande. Vi får inte misstänkas för att önska socialiseringar, som Östros sa. Samtidigt valde kongressen feminism, homosexadoptioner, genomtänkt antirasism och ekologi med en smula djurrättsaktivism (minkarna). Alltså socialliberalism och kulturradikalism, precis som hos de flesta stora europeiska broder- och systerpartierna.

En varmt behaglig augustidag för två år sedan satt jag ute på Dalarö hos min före detta chefredaktör Thorbjörn Larsson, god vän för alltid. Asiatisk mat, ett svalt vin och så tv med Ludmilas häckfinal i Sevilla-VM.

Hon tog en vacker medalj, fast blev långt efter segraren. Jag hoppas att Thorbjörn, på sina nya chefsposter, kan göra om den bedriften.

Olle Svenning