Låt midsommar bli nationaldag

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den 6 juni, Sveriges nationaldag, ska från och med nästa år vara allmän helgdag. Vi ska med andra ord få ledigt för att kunna fira. Det föreslog en statlig utredning i våras.

Istället ska vi arbeta annandag pingst. Det finns som det brukar heta inga fria luncher och förlorade arbetstimmar måste tas igen.

Frågan om den svenska nationaldagen har under många år varit ett av riksdagsmännens favoritämnen för motioner. En riktig nationaldag, nästan som i Norge, skulle skänka nationen stolthet och dess befolkning en känsla av samhörighet.

Nu går alltså regeringens utredare Anita Gradin på samma linje. Nationell gemenskap, svensk identitet och stolthet över att leva i Sverige är några av de värden som kommer att skapas när den 6 juni blir nationaldag, lovar utredningen.

Jag tvivlar på att det kommer att lyckas. Helgdag eller inte. Den svenska flaggans dag kommer inte att bli någon svensk motsvarighet till norrmännens 17 maj. Svenskarna lär uppskatta ledigheten, men hålla sig borta från firandet. Anledningen är mycket enkel. Det svenska folket firar redan en, visserligen informell, nationaldag. Midsommarafton.

Matjessill och färskpotatis, jordgubbar om de hunnit mogna i kylan. Kanske en snaps och sedan majstång och dans. Allsång och Evert Taube. Kan något vara svenskare?

I alla fall inte det desperata flaggviftandet i samband med kungafamiljens framträdande på en konstgjord nationaldag.

Vi lever i ett land vars moderna historia är fylld av vardagliga hjältedåd, men som innehåller få ögonblick där det nationella oberoendet tydligt stått på spel.

Vi har sluppit krig och har knappast några datum som representerar det nationella oberoendet. Att hänvisa till valet av Gustav Vasa som kung vid riksdagen i Strängnäs 1523 känns uppriktigt sagt lite långsökt.

Att 1809 års regeringsform antogs den 6 juni är inte ett mycket starkare skäl. Visserligen är det under den konstitutionen Sverige kunde gå från ett fördemokratiskt kungavälde till ett modernt statsskick, men det får snarare skrivas på kontot för konstruktiva oklarheter än på stort statsmannaskap hos författarna.

Istället är det de folkliga traditionerna som representerar banden tillbaka till det vi varit, vårt ursprung. Färskpotatis och sill är sannerligen ingen överdådig festmat och vem dricker nu förtiden nubbe om det inte är jul eller midsommar?

Ändå står de där på midsommarbordet, och det kan knappast handla om något annat än en symbol för det landsbygdssverige som mycket fort har försvunnit.

”Pigor och drängar” sjunger Ulf Lundell och fångar nästan alla svenskars familjehistoria.

Ett fattigt land, men också ett land där böndernas självägande ändå var större än på de flesta håll i Europa, och där överhetens makt följaktligen mindre. Ett land som såg folkrörelserna födas och så småningom forma det moderna Sverige.

Kanske är det detta midsommarfirandet handlar om. Om stolthet över att leva i Sverige, för att använda nationaldagsutredningens uttryck.

Det finns självklara invändningar. Den viktigaste är att det i dag knappast går att tala om en svenskhet.

Som ett av Europas mest mångkulturella länder bär Sverige i dag traditioner med sitt ursprung långt borta från försommarens höskördar eller sensommarens kräftfiske. Kanske får då inte heller matjessillen, färskpotatisen eller majstången samma innebörd.

Ändå är midsommarfirandet, till skillnad från flaggviftandet för ett harmlöst kungahus, en genuin fest för det moderna Sverige. I detta ligger också något universellt.

Vill riksdagen verkligen använda en helgdag för att skapa nationell gemenskap och stolthet över att leva i vårt land finns det alltså en bättre lösning än att bygga vidare på den hopplösa 6 juni.

Gör midsommarafton till Sveriges nationaldag och till allmän helgdag.

Ingvar Persson