Skärpning polisen – lös våldtäkterna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag kommer från Norrbotten. Där får sommarnätterna inget mörker, men ett särskilt ljus. Mjukt och mjölkvitt. Det är berusande vackert. Ger både ro och energi. Och kanske en extra säkerhet?

Jag funderar ibland på om överfallsvåldtäkterna blir färre när nätterna är ljusa. För att inget hemskt kan ske i skydd av mörkret.

Eller så blir de fler. För att fler människor, potentiella offer och gärningsmän, söker sig utomhus.

Mellan 2000 och 2007 anmäldes 4?500 fullbordade utomhusvåldtäkter. Inte ens 2? 000 av dem har klarats upp. Utomhusvåldtäkter klaras mer sällan upp än inomhusvåldtäkter, visar statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå.

”När det gäller den typen av våldtäkter brukar inte offret veta vem gärningsmannen är och då har inte polisen särskilt bra underlag att utreda brottet på”, säger kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki till Upsala Nya Tidning.

”Överlag är våldtäkt ett brott som är väldigt svårt att leda till åtal. Antingen känner offer och gärningsman varandra och då står ord mot ord eller så är det en helt okänd gärningsman och då är det ju inte heller lätt”, säger Klara Hradilova-Selin, utredare på Brå.

I stället för att diskutera utomhusvåldtäkternas låga ”uppklarningsprocent”, som det heter på myndighetssvenska, koncentrerar sig samhällsdebatten på att berätta för potentiella offer hur de ska bete sig.

Antingen: ”Överfallsvåldtäkter är inget att vara rädd för. De allra flesta våldtäkter sker inomhus, när offret och gärningsmannen är bekanta med varandra. Oron du känner när du går hem ensam genom parken är bara ett resultat av skrämselpropagandan.”

Eller: ”Gå inte hem ensam genom parken. Var inte full. Ta sällskap med vänner så kan inget ont hända dig.”

I båda fallen får de potentiella offren, läs kvinnorna, ta ansvar för både risken och rädslan. Rädslan du känner är inte rationell. Men gör vad du kan för att eliminera risken.

Att vända blicken mot offren är typiskt för sexualbrott. Det föder skuld och skam hos de som drabbas eller är rädda för att drabbas - och friar gärningsmännen från ansvar.

Vänd blicken mot samhället i stället. Mord är också svåra att lösa. Ingen mordutredare skulle nöja sig med att offret och gärningsmannen inte kände varandra, därför kan mordet inte klaras upp, punkt.

Om överfallsvåldtäkter är snåriga och dyra att utreda måste utredarna få mer resurser. Polisen måste våga prioritera. Att inbrottstjuvar och fortkörare åker dit gör inte vårt samhälle säkrare. Inte om våldtäktsmän samtidigt går fria.

När statistiken talar om för oss att få över-fallsvåldtäkter klaras upp borde reaktionen vara: ”Hur ska vi ändra på det?” Inte ett sommarslött: ”Ja, utomhusvåldtäkter är ju så svåra att lösa.”

Varje gång en våldtäktsutredning strandar finns ett offer som riskerar att lägga skulden på sig själv. Som om det vill sig illa aldrig mer känner sig fri i mjölkvita eller blåsvarta nätter.

Våldtäktsmannen har stulit hennes frihet. Samhället har låtit honom göra det.