VM-festens stora fråga: Hur blir Zidanes farväl?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-04
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Han får oss att drömma” sa en av de unga i Marseille
Frankrikes Rosengård heter la Castellane och ligger i Marseilles utkanter. Rosengård, en idyll jämförelsevis, har Zlatan. La Castellane har Zidane.
Under de båda senaste fotbolls-VM har jag sökt mig till Zidanes Marseille, även om det 2002 krävde snabbresa från Sydkorea. I la Castellane lever myterna: den enkla nordafrikanska familjen, som skapat en av världens mest geniala fotbollsspelare. De fattiga barnens gårdsfotboll som kan befria från gettot. Den eviga förbindelsen mellan den stora stjärnan och hans, eller hennes, sociala ursprung.
– Mina föräldrar lärde mig det viktigaste i livet: arbete och respekt, säger Zidane.
Hans föräldrar har fått slita men någon respekt har staten inte visat dem. De saknar exempelvis rösträtt, efter decennier i Frankrike.
Ett par gånger har jag mött Zidanes bröder. En vakade över den något slitna kommunala simbassängen, en annan vaktade lågprisvaruhuset i området. Numera sköter de bolaget Zizou Cie, som ligger i Zidanes (Yazid kallas han i familjen) gamla hemkvarter. Bolaget har hand om Zidane-industrin, säljer hans bilder och souvenirer. Omsättningen ligger på bortåt 20 miljoner kronor, stort för la Castellane, en obetydlig skärv jämfört med vad Zidane skulle få om han sålde sig till något multinationellt bolag.
Under VM 1998, Frankrikes världsmästerskap, lyste cornichen i Marseille och Triumfbågen i Paris av gigantiska bilder på Zidane. Åtta år senare syns han som filmhjälte på festivalen i Cannes (staden där han inledde sin fotbollskarriär). Konstutställningar förbereds, så långt bort som på fashionabla Moma, New York.
Zidane skapade fotbollskonst redan som 17-åring. Han visade upp sin roulett-dribbling: snabbt steg upp på bollen med högerfoten och så en cirkelrörelse runt motståndaren, då med vänster fot. Zidane har tre fötter, skriver Le Monde Diplomatique, som sällan skämtar.
Mannen med rötterna i Kabylien förfinade Michel Platinis frisparks-elegans och dundrade med lätt innerskruv in straffar i målvakternas högerhörn. Han visade upp båda fotbollskonsterna några korta ögonblick under EM för två år sedan. Därmed sänktes England.
Roger Lemerre, för en tid fransk förbundskapten, talar om kärleksförhållandet mellan Zidane och bollen: ”Han vårdar den så ömt, smeker den, skänker inte bort den till grovhuggarna och missbrukarna.” Samförståndet mellan Zidane och bollen är oftast perfekt, han har absolut gehör. När han tar emot bollen med bröstet, klacken eller insidan av foten är han redan i rörelse, minst ett par steg före sina olyckliga motståndare. Han kan visa upp de mest komplicerade dribblingar samtidigt som han överblickar spelet, upptäcker den korta sekund då en medspelare springer sig fri.
Högerfoten, som skruvar in frisparksmål, kan också dundra volleyskott som det som gav Real Madrid Europacupen. Vänstern används för de långa, tunga skotten, ofta med lätt ytterskruv.
Hans svaghet är huvudspelet, säger franska experter. Men hans kala hjässa nickade Frankrike till VM-seger och lycka 1998.
La feuille morte, det döda höstlövet, föll efter EM-segern och med det fransk fotboll: algeriskt uppror på Stade de France, urusla resultat i VM 2002 och EM 2004, konflikter mellan de unga spelarna och de gamla legenderna. Zidane försvann från landslaget. Folket, också den del som inte älskar fotboll, sörjde. Zidane förblev ändå landets mest hyllade gestalt. Opinionsmätningar, och de är oändliga i Frankrike, var alldeles entydiga: På Zidanes tid rådde sammanhållning, gemenskap långt bortom all sniken och motbjudande rasism.
I augusti förra året steg Zidane på nytt in i landslaget och Frankrike tog sig till VM. Förra veckan spelade han sin hundrade landskamp, fast utan glans.
Trots svenskhet, fotbollsnationalism och det tekniska underverket Ronaldinho, så blir för mig den stora frågan: Hur kommer Zidanes farväl att se ut? Som en påminnelse om det decennium då hans fotbollskonst lyfte sig långt över det vi trodde var möjligt, eller som bilden av en gengångare, för trött och långsam och med stora tunga tårar i ansiktet som Maradona 1990?
La Castellane kommer som alltid att montera upp storbilds-tv:n. ”Han får oss att drömma”, sa en av ungdomarna i Marseille i en av filmerna om Zidane.
Jag vill, något romantiskt, dela drömmen: En VM-final med Zidane på storbilds-tv:n i la Castellanne.